Riv Dramaten och slå sönder finkulturen - Kulturpolitiken och arbetarklassen

Den svenska kulturpolitiken är och har varit, i mångt och mycket, ett civiliseringsprojekt av arbetarklassen. Den svenska kulturpolitiken har valt att stödja en kultur, som inte har lyckats föra ut sig själv till de breda folklagren. Denna kultur har varit en medelklass (definierad som SACO och högre skiktet av TCO)- och överklasskultur, och är som allt annat på det estetiska området helt godtycklig. Det är min fulla övertygelse att estetiska värderingar inte kan sägas vara sanna eller falska. Satser om estetik kan ej härledas tillbaka till någon annan högre stående kategori och därmed bevisas. Annorlunda uttryckt det finns ingen objektivt god kultur. Det finns inget som säger att Kalle Anka nödvändigtvis är sämre än Dostojevskij ur en objektiv synpunkt (däremot kan man givetvis ha denna subjektiva synpunkt). Genom att man har inrättat exempelvis subventioner av biljettpriser på Dramaten och dylikt, samt stöd till annan liknande kultur har man visat på att denna kultur är bättre och mer värd att bevara än exempelvis populärkulturen (det är ju knappast så att serietidningar som står på konkursens rand har fått kultursubventioner). Subventionerna och stödet har också haft som syfte att uppfostra och civilisera arbetarklassen att ta till sig medelklasskulturen, och därmed också utvecklas till en högre nivå.

Dock så har detta misslyckats och arbetarklassen har till stor del behållit sin egen kultur. Dessutom måste man beakta den mekanism inom kulturen som gör att man ryggar tillbaka för det som blivit populärt. Det vill säga man strävar efter en särskiljning från det populära (och därmed också arbetarklassens kultur) och vill in till det smala. Detta kan illustreras med den välkända misstänksamhet mot konstnärer och andra kulturskapare som har blivit rika på vad de har skapat. Det som är folkligt skys av medelklasskulturen, helt enkelt därför det ligger i medelklassens vara att särskilja sig från folket (även om de är formellt tillhör arbetssäljarna så har de bättre villkor än övriga, vilket har skapat en klyfta och att medelklass vanligen tyr sig till att samarbeta med överklassen. Det ligger i medelklassens vara att vara skild från arbetarklassen, för utan den är medelklass inget). Därmed kan man fråga sig om kulturpolitiken överhuvudtaget kunde lyckas med sitt civiliseringsmål (som för allt i världen ej bör ses som något gott). Genom att fortfarande upprätthålla detta, så innebär kulturpolitiken en politik för en särskiljande över- och underordning mellan samhällsklasserna och ett ställningstagande för den godtyckliga medelklasskulturen. Därmed blir kulturpolitiken ett sätt att trycka ned arbetarklassen, sedan det är den som sysslar med den dåliga kulturen (och därmed den kultur som inte stöds) medan medelklassen är den som sysslar med den goda kulturen. Detta förstärker dagens negativa bild av arbetarklassen och stärker den positiva bilden av medelklassen. Arbetarklassens kultur ses som intelligensbefriad, vulgär och sliskig, därmed blir också arbetarklassen intelligensbefriad, vulgär och omoralisk. Detta kontrasteras mot medelklassens kultur som ses som intelligent, belevad och moralisk, vilket givetvis får konsekvensen att medelklassen ses som intelligent, belevad och moralisk. Detta till trots att medelklassens kultur inte är objektivt bättre än arbetarklassens kultur. Det förstärker givetvis medelklassens (och även överklassen), vad Bourdieu kallar, kulturella kapital (även om jag föredrar kulturella resurser, för kapitalbegreppet bör hållas inom ekonomin) och därmed även makt (även om det är materiella faktorer som bestämmer i slutändan maktförhållandena), speciellt makten att definiera. Den svenska kulturpolitiken bidrar härmed till att upprätthålla det svenska klassamhället genom att stödja medelklassens kultur.