Om svårigheten med manlig feminism

Den manliga feminismen är behäftad med en rad svårigheter. Den värsta är, helt enkelt, att man saknar ett objektivt intresse av feminism (möjligtvis kan vissa maskuliniteter vinna något på kvinnornas befrielse – exempelvis de homosexuella männen. Å andra sidan så förlorar också de homosexuella männen de rättigheter som dagens system förlänar till männen, i form av exempelvis lättare karriärväg, etc.). Männen har sin överordning och därmed sin makt (och alla dessa fördelar som denna makt har konstruerat för männen – främst ett samhälle anpassat efter männen och deras position) att förlora på feminismen. Den andra stora svårigheten är det perspektiv* som den manliga positionen** i dagens genusstruktur medför (även om perspektivet är uppsplittrat bland annat av en klassdimension – en arbetarklassman har inte samma position eller perspektiv som en medelklassman). I det manliga perspektivet är dagens ordning med männens överordning naturlig och normal. Man kan till och med säga att, för männen, är den här ordningen ter sig som relativt jämställd (männen har dock blivit pressad tillbaka på dessa punkter de senaste decennierna av kvinnorörelsen***). Män ser helt enkelt inte dagens ordning som en överordning, utan snarare har männen internaliserat dagens ordning som normal, ganska rättvis och naturlig. Detta är helt normalt sedan ens (speciellt om man ockuperar en högre) position i en struktur medför ett perspektiv, som konstruerar uppfattningen om att ens vardagsliv är normalt och sunt.

En manlig feminist bör därför alltid ställa sig frågorna, ”Är jag delaktig i underordningen av kvinnor i och med mitt beteende”, ”Hur underordnar jag kvinnor” och ”Hur kan jag förhindra detta?”. En manlig feminist är alltid tvungen att vara i en omtolkningsprocess av sin identitet. Han måste inse hur hans strukturella position påverkar hans beteende och hur hans perspektiv ignorerar underordningen. Han måste alltid ifrågasätta sig själv, och hur den strukturella konstruktionen har påverkat hans beteende och handlande. Därför måste två av de främsta aktiviteter för en manlig feminist, vara självkritiken och ifrågasättandet, av den egna, förvärvade identiteten (som kommer från positionen). Detta måste kombineras en ödmjukhet och en strävan av att förstå det kvinnliga perspektivet (han kan endast förstå det kvinnliga perspektivet, inte tillägnas sig det, eftersom han oftast inte kan tillägnas sig den kvinnliga positionen). Han måste lära sig förstå det kvinnliga perspektivet och tolka världen utifrån detta. Detta innebär i slutändan att den manliga feministens identitet med nödvändighet kommer att vara fragmentiserad och splittrad. Vad den kvinnliga sidan av den feministiska rörelsen måste inse av detta är att de flesta män inte kommer att bli feminister. Däremot kan kvinnorna pressa tillbaka männen och omforma strukturen.

* Ett perspektiv kan sägas komma från den position man innehar. Positionen innebär ett urval av de erfarenheter man påträffar och även arvet av en tolkningsapparat (ex. värderingar, speciellt av sådant som beträffande det normala).
** En position kan sägas vara en lokalisering i strukturen. Det är ens position i strukturen som bestämmer hur strukturen kommer att konstruera ens identitet (viktigt att påpeka att inte endast strukturen skapar identiteten, utan även identitetens innehavare) och hur den påverkar ens liv. De som delar position ingår också i ett socialt subjekt (ex. klass, genus, etnicitet).
*** Man kan se det hela som ett ideologiskt fält (ung. som Bourdieu använder fält) där kvinnorörelsen har använt sin kraft för att pressa tillbaka värderingar och skapa en normalitet kring jämställdhet (precis som männen förr har pressat tillbaka skapade den naturliga manliga överordningen).