The return - om damhandboll och jämställdhet

Jepp, det kändes som att det var dags att göra ett nytt försök med bloggrejen. Första ämnet ut, är damhandboll. Som säkerligen inte alla vet, så pågår i detta nu ett EM: nämligen EM i damhandboll, och detta sker dessutom på svensk mark. Eftersom handboll är en av de sporter som jag följer i princip när det går bra för Sverige (idrottsmasochism har jag förövrigt nog av i de sporter jag verkligen följer, jag hejar ju trots allt på Charlton, Luleå och Pittsburgh, så jag anser att jag har viss rätt att vara medgångssupporter, även om det har ljusnat på sistone) så har jag inte alls följt med i damhandbollen - eftersom Sverige har varit...mindre bra, om vi säger så. Men till skillnad från herrhandbollen, som verkar vara ute på ökenvandring och som nu verkar få nöja sig med att stå på pallen i Statoil World Cup (nu när man inte är kvalificerade till det riktiga VM:et...och det här var ett lag som vann silver i OS i Sydney!), så har damlaget en uppgåendekurva, även om man har vunnit en, och torskat två, så har man iaf gått vidare till nästa grupp.

Hursomhelst så var det inte det här inlägget skulle handla om, utan om jämställdhet och damhandboll. Förmodligen har damhandbollslandslaget drabbats, som alla andra damlandslag, av sexism och ojämlikhet i den patriakala värld som idrotten givetvis är. Det jag tänker ta upp är en situation där damhandbollslaget behandlas lika som herrhandbollslaget, men situationen blir ändå ojämställd. Det här läste jag i Johan Esks sportkrönika häromdagen:

Intresseboomen gjorde att det nu är fler flicklag än pojklag i Sverige men högst upp finns doften av Korpen kvar när man vet att spelare i laget förlorar på att spela EM på hemmaplan. Enligt Göteborgs-Posten kommer EM att kosta målvakten Jessica Aronsson 4.000 kronor om laget finns kvar in i nästa vecka.

När jag pratade med Arne Elofsson, tf ordföranden i Svenska handbollförbundet, sade han att herrlandslaget får samma dagsersättning. Skillnaden är att de spelarna inte har jobb de måste ta ledigt från. Damerna som är proffs i Norge och Danmark lever också i en annan ekonomisk verklighet.

Således betalar handbollsförbundet samma dagsersättning till både kvinnliga och manliga landslagsspelare, men på grund av att många kvinnliga landslagsspelare inte har samma ekonomiska villkor vanligtvis som manliga, så innebär det att kvinnor drabbas i grunden hårdare än männen, av den här "jämlika" betalningen (det finns många andra exempel på detta i samhället, där något som ser ut som ett "jämlikt" handlande). Slutsatsen blir att det är viktigt att ta hänsyn till sammanhanget om man verkligen strävar efter jämställdhet, samt att handbollsförbundet bör gå efter principen att inga spelare ska förlora pengar på att ställa upp för Sverige - en verkligt jämställd princip, för så är det ju för herrar. Lämpligtvis kan detta ske genom att betala ut mer till landslagskvinnor eftersom handbollsförbundet förmodligen har det snärjt med pengar, det har dom alltid dom där idrottsförbunden, och vill därför ha mest jämställdhet per krona, antar jag.

Iövrigt: Luleå vann i sudden, 2-1, mot hatlaget nr.1: Färjestad. Alltid skönt, även om vi borde ha knäckt dem på ordinarie matchtid. Dock en jävulskt bra defensivt prestation, speciellt med tanke på att tre av våra fyra bra backar var borta, och resten är...mindre bra (utom möjligtvis Ågi), även om Savilathi-Nagander var bra (snubben fördubblade nästan sin poängskörd i Elitserien, med sin 2 p., han har nu fem poäng på hela sin två-åriga Elitseriekarriär). Charlton förnedrades borta mot Tottenham med 5-1. Pittsburgh vann i natt mot Atlanta med 4-3 i sudden, efter många plattmatcher (man börjar känna igen laget).

Tankar om skatt.

(1) I dagens Sverige har vi en högskola finansierad av staten (däremot är inte studenternas livskostnader till fullo finansierade). Detta kan antas vara OK för de flesta utom Frihetsfronten, vissa MUF:are, FMS:are (M:s studentförbund) and the likes. Detta är i grunden ett rationellt och rättvist system, eftersom Sverige behöver akademiskt utbildade människor, speciellt sedan kunskapskraven i ekonomin har stadigt ökat sedan industrialismen (det är inte så konstigt att många länder inrättar folkskolor 1850-1900). Att kunna reproducera arbetskraften (vilken är differentierad och specialiserad mer än någonsin) är nödvändigt för att åtminstone hålla kvar oss på samma ekonomiska nivå (även om vi har ett behov av andra proportioner), att kunna expandera vissa former av arbetskraft är nödvändigt för att kunna växa. Om vi antar att åtminstone behålla samma ekonomiska nivå i framtiden som idag ligger i allas intresse och vi måste utbilda arbetskraft för att nå detta mål, då är det tämligen orättvist om en grupp i samhället (nämligen studenterna och deras föräldrar) vore tvungen att betala för något som gynnar alla. Därför är det svenska systemet rättvist, utifrån de västerländska premisserna, där alla delar på bördan (bland annat genom moms och statlig inkomstskatt) snarare än det amerikanska systemet där en grupp får betala för något som kommer alla till godo.

(2) Det vore gott om vi kunde höja kapitalskatterna (bolagsskatt, kapitalskatt, etc.), men tyvärr nog inte möjligt. Dagens skattesystem överlämnar mycket av betalningsansvaret till arbetarna eller löntagarna (i vid bemärkelse - alla som arbetar för någon annan för lön), men låter kapitalet undkomma i desto högre grad (låga bolagsskatter exempelvis), vilket givetvis är tråkigt. Dagens skattesystem har en klassanalys, men den sträcker sig bara inom arbetets klassuppdelning, inte konflikten kapital-arbete. Kapitalet exploaterar arbetet genom att arbetet inte får hela intäkt av det arbetet har producerat, utan en del tas hand om kapitalet (dvs. nästan klassisk marxistisk mervärdesteori, och ganska självklar om tänker efter). Skatter kan vinna tillbaka en del av mervärdet till arbetarna. Tråkigt nog så tvingar nog den internationella konkurrensen oss att hålla nere skatterna (de skulle komma väl till pass bland annat i offentlig sektor och skattesänkningar för löntagare). Den skarpa internationella konkurrensen tenderar att hålla mervärdet på samma nivå eller höja den, genom att löneökningar endast kan ske medelst produktionsökningar, vilket resulterar i att exploationsgraden tenderar att vara den samma.

/Mvh.
Tony K.

Dags att ge sig in i Muhammedkarikatyrernas härva...

Som brukligt är i debatter som cirkulerar kring yttrandefriheten, så verkar bägge sidor ha kantrat åt att (1) antingen att vi måste ha förbud och censur, eller att (2) varje kritik mot yttrandet är en begränsning av yttrandefrihet. Det har funnits några sundhetstecken i den svenska debatten, som Jan Guilliou, eftersom han verkar inse att ett försvar för yttrandefrihet inte utesluter en stark kritik mot Jyllandsposten. För det är det som brode ha skett. En stark kritik mot Jyllandsposten som inte hade krävt förbud men som hade ifrågasatt det korrekta i att häda en religion och ett folk hade varit vad som hade behövts i detta fall. Man skulle inte ha ifrågasatt JP:s rätt till yttrande, utan man skulle ha ifrågasatt yttrandet i sig själv. Och det finns mycket i publikation som kan kritiseras - bland annat framställs Muhammed som självmordsbombare i en teckning - å andra sidan finns det bilder som är relativt harmlösa om man inte ser det hela ur ett religiöst perspektiv. Fast även då dyker frågan om varför man ska häda och därmed skymfa någons religion? Vad för skäl har man? Jag säger inte att hädning alltid är fel, men att det finns tillfälle då det är fel - givetvis sett ur våra västerländska premisser.

Å andra sidan kan man fråga sig om en sådan kritik skulle ha lyckats, sedan PIK-terroristerna (en PIK-terrorist, eller som de själva kallar sig: de politiskt inkorrekta, missar aldrig en chans att hävda sin rätt att hacka på grupper som är understående honom (för det är nästan alltid en honom, precis som de flesta makthavare är en honom (ni ser analogin, va?)) samt att försöka trycka ned de som kritiserar hans hackande medelst att kalla dem politiskt korrekta ofta i kombinantion med ex. sossesvin, "ni förstör Sverige", etc. En PIK-terrorist lever också i illusionen att det politiskt korrekt är det enda som får uttryckas och att han - och endast han - står upp för den ädla svenska friheten att trycka ned kvinnor, invandrare och arbetslösa utan att någon någonsin skall få kritisera detta. PIK-terroisten är följaktligen en tröttsam svensk medelåldersman som ofta är från de övre klasserna, även om hans exemplar kan finnas i riklig mängd hos arbetarklassen. Exempel på normala habitat: SvD:s kommentarer, Flashback.se) förmodligen skulle ha försökt brännmärka varje kritik som en begränsning av deras yttrandefrihet. Därmed skulle en sådan kritik möjligtvis ha tystats av opinionen. Och frågan är vad skulle man ha gjort då?

När det gäller protesterna är de fel (som om det skulle behöva uttryckas att bränna ambassader är en handling som inte direkt kan karaktäriseras som en dygdig handling), men jag kan ha förståelse för att de sker. För Muhammedkarikatyrerna är bara - för att uttrycka sig i klichéer - gnistan som antänt brasan. För om förhållandet mellan Orienten och Occidenten, européer och muslimer hade varit lika småputtrigt och trevligt som, tja säg, mellan Danmark och Sverige, så hade vi knappast haft utbrända ambassader i detta nu. Möjligtvis hade läget blivit lite surt mellan oss. Hade inte Europa präglats av ingrodd rasism mot muslimer (turkrädsla har väl varit sedan mitten av 1400-talet en etablerad del av Europeiska fobier - ett uppslagsverk över européernas olika rädslor. Band Svartskallefobi-Turkfobi, och den svartmuskige araben med sabeln i högsta hugg (likt en av karikatyrerna - sabel + dolk) på jakt efter europeiska barn, kvinnor, pengar och whatnot har väl hemsökt på en regelbunden basis europeiska mardrömmar, sedan visigotarnas rike föll på 700-talet till araberna) och det inte hade funnits en islamsk extremism samt en fattigdom och defaitism hos de muslimska länderna så hade detta nog inte skett (för att göra en ytlig analys, passande för upphettade diskussioner som denna). Så vad vi behöver är mer förståelse över gränserna and all that jazz, men framförallt måste vi, européer, fråga oss vad vi ska göra åt vår rasism (exempelvis varför publicerade inte JP Jesuskarikatyren, för att den kunde ha upprört folk (dvs. etniska danskar), när man publicerade Muhammedkarikatyrer (Se BT)).

Jaja, nu får det här vara la fin för den här posten, som blev som vanligt för lång.

PS. Något försent, men Luleå torskade mot Färjestad med 2-4. Satan. Mycket hemskt har hänt i världen på sistone.

Varför SAP inte bör svänga in på en socialliberal väg

I Socialdemokraternas partiprogram kan följande stycke läsas (A):

Socialdemokratin vill låta dessa demokratins ideal prägla hela samhället och människors inbördes förhållande. Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, utan könssegregation eller etniska klyftor, ett samhälle utan fördomar och diskriminering...¹

Och (B):

Begreppet "klass" beskriver de systematiska skillnader i människors livsvillkor, som skapas av produktionslivet och som påverkar människors hela liv...
Den ekonomiska krisen under 1990-talet medförde att klassklyftorna åter började öka. Ojämlikheterna påverkar alla delar av livet: löne- och arbetsvillkor, hälsotillstånd, barnens utbildning, boendemiljö och tillgång till kultur och fritidsupplevelser...
...Den avgörande skillnaden går mellan dem som disponerar stora kapitaltillgångar och dem som enbart disponerar sin arbetskraft...
²

Samt (C):

Avståndet mellan de marginaliserade grupperna på arbetsmarknaden och de mest privilegierade är stort och växande. Mellan dem finns breda och likaså växande skikt av grupper med säker position i ekonomi och arbetsliv...
Denna utveckling kan beskrivas som en klassmässig tredelning. Den kan innebära risk för det som kallas tvåtredjedelssamhället, det vill säga att den kapitalägande klassen och de gynnade mellanskikten bildar allians mot dem som har svag position på arbetsmarknaden eller helt står utanför.³

Utifrån detta kan man göra tolkningen att socialdemokraterna vill ha ett klasslöst samhälle. Detta sedan:
(1) Socialdemokraterna inte vill ha ett samhälle med över- och underordning.
(2) Socialdemokraterna inte vill ha ett samhälle med klasskillnader.
(3) Socialdemokraterna anser att i begreppet klass ligger systematiska skillnader mellan människor.

Om man anser att klasser alltid innebär skillnader, vilka kommer från produktionslivet, mellan människor (själva begreppet klass definieras ju som skillnader mellan människor) och man vill inte ha ett samhälle med klasskillnader eller över- och underordning, så kan man inte vilja ha ett samhälle med klasser. Socialdemokratin vill således ha ett klasslöst samhälle.

Man kan också göra tolkningen att socialdemokratin anser att klasskillnaderna existerar mellan kapitalet och arbete ("Den avgörande skillnaden går mellan dem som disponerar stora kapitaltillgångar och dem som enbart disponerar sin arbetskraft" ²) och inom arbetet (se C-citatet). Partiprogrammet uttrycker också att partiet är för marknadsekonomi och privat ägande (⁴). Detta är inte nödvändigtvis mot det klasslösa samhället, om skillnaderna mellan kapital och arbete försvinner i fråga om makt och om produktionsresultatet fördelas rättvist (vilket också partiprogrammet uttrycker att produktionsresultatet skall fördelas rättvist ⁵).

Sedan det finns vissa socialliberaler inom partiet, så syftar jag att argumentera för varför socialliberalism inte passar in med dagens partiprograms skrivningar om klass och klassamhället. Inte för att jag vill sparka ut socialliberalerna (de får gärna vara kvar i partiet så länge de stort håller sig till grundvärderingarna i partiprogrammet, för man kan inte hålla med om allting i ett partiprogram, vilket inte jag heller gör). Däremot vill jag inte att partiet går efter den socialliberala vägen (precis som jag antar att socialliberalerna inte vill gå min socialistiska väg).

Den socialliberala lösningen till klassamhället är social mobilitet (dvs. att man ska kunna röra sig uppåt i klasserna). Vissa socialliberaler gör här vulgärtolkningen att klassamhället och klasserna skulle försvinna på grund av den sociala mobiliteten. Detta är givetvis helt fel sedan den sociala mobiliteten bygger på förutsättningen att det finns klasser, för hur skulle man annars kunna förflytta sig uppåt i klasserna. Social mobilitet bygger på ett klassamhälle. Dock är det givetvis en naturlig åtgärd för ett socialdemokratiskt parti som verkar i ett klassamhälle (för då måste man ge arbetarklassen chansen att flytta uppåt hierarkin). Däremot kommer det inte att avskaffa klassamhället.

Dessutom bygger den socialliberala lösningen på att reducerar klassen till individer. Detta är ett kraftigt felsteg, för när man talar om klasser bör man rimligtvis hålla sig till klasser, och inte till individer. Ett klassamhälle existerar så länge som det existerar klasser. Så länge det finns en arbetarklass och kapitalistklass finns (det kapitalistiska) klassamhället. Detta innebär att så länge det finns en position i form av arbetarklass som har ett förhållande till en position i form av kapitalistklass, och detta förhållande innebär att arbetaren säljer sin arbetskraft till kapitalisten, så finns det kapitalistiska klassamhället. Det är relativt egalt vem som innehar dessa positioner och om de exempelvis byter positioner med varandra, utan det viktiga är att positionerna och förhållandet mellan dessa existerar. Se bland annat för vidare resonemang, G.A Cohens "Karl Marx's theory of history - A defence". Detsamma kan överföras på konflikten inom arbetet. En position på arbetsmarknaden, säg stålverksarbetare, har ett förhållande (bland många) till en annan position på arbetsmarknaden, säg doktor, där förhållandet består i att stålverksarbetarens position värderas lägre än doktorns position. Inom arbetet pågår en ständig kamp om att uppvärdera eller åtminstone behålla positionen i hierarkin. För att klassamhället skall fortsätta existera på denna arena, så är det viktiga att positioner och förhållandena på arbetsmarknaden existerar(dvs. hierarkin fortlever).

Social mobilitet förutsätter oftast att arbetarklasspositioner är lägst inom arbetets hierarki, vilket i sig innebär att social mobilitet bygger på att en klass (arbetarklassen, här förstått som samlingen av traditionellt låga positioner på arbetsmarknaden) förtrycks av en annan (medelklassen eller medelskiktet, här förstått som samlingen av de traditionellt medelhöga och höga positionerna på arbetsmarknaden). Detta förtryck sker genom att medelklassen försöker och lyckas delvis hålla arbetarklassen (undantag är ex. byggnadsarbetare) under sig. Social mobilitet blir en del av detta förtryck genom att den vanligtvis skyddar medelklasspositionerna på grund av att den uttrycker att det finns en naturlighet i deras överlägsenhet gentemot arbetarklasspositioner (även om social mobilitet, återigen, är en nödvändig åtgärd för ett socialdemokratiskt och socialistiskt parti i ett klassamhälle).

En lika allvarlig kritik är att social mobilitet vanligtvis undviker klasskillnaderna mellan kapital och arbete. Social mobilitet som lösning missar därmed den stora klassmotsättningen i samhället och utgör överhuvudtaget inte ens en lindring för de klasser som drabbas av klassamhället. Att kapital och arbete är den principiella klassuppdelningen är enkelt att förstå sedan arbetet står i ett direkt förhållande och underordning gentemot kapitalet, medan det påverkas indirekt av att varje arbete befinner sig i en hierarki, vilket gör att arbetet värderas olika och även att människor definieras (till viss del) utifrån deras arbetsposition.

Med detta sagt, så anser jag att Socialdemokraterna inte bör förlita sig på social mobilitet som enda åtgärden mot klassamhället, vilket SAP önskar avskaffa, utan bör utveckla fler åtgärder.

¹ SAP:s Partiprogram, s. 1 (s. 3 i Acrobat, OBS. Länk till pdf-dokument)
² SAP:s Partiprogram, s. 6 (s. 6 i Acrobat, OBS. Länk till pdf-dokument)
³ SAP:s Partiprogram, s. 7 (s. 6 i Acrobat, OBS. Länk till pdf-dokument)
⁴ SAP:s Partiprogram, s. 19 (s. 12 i Acrobat, OBS. Länk till pdf-dokument)
⁵ SAP:s Partiprogram, s. 19 (s. 12 i Acrobat, OBS. Länk till pdf-dokument)

Säg hej till vår nya gud, Naturen.

I dagens sekulariserade Sverige, har vi vänt bort oss från vår gamla, kristna Gud och börjat istället börjat tro på vetenskapen. Detta har lett till att Naturen, med stort N, har intagit Guds plats som någon sorts övernaturlig allsmäktig härskare, som man kan åberopa (oftast när det passar ens syften). Man har gett Naturen en vilja, ett medvetande och en skapande förmåga med utsagor som ”Naturen har skapat oss på X sätt för att Y”, ”Det är onaturligt att X”, ”Det är Naturens vilja att vi ska göra X”, etc. Dessa utsagor ter sig, i alla fall för mig (vilket jag verkar vara tämligen ensam om), vara ganska rackliga. Jag ska visa det, men först måste vi se vad begreppet Naturen innebär. ”Naturen” kan grovt sett sägas vara två saker: dels kan den beteckna allt som inte har skapats av människan (1), dels kan den sägas vara evolutionen (dvs. det som människan och andra djurarter skapas i) (2). Visserligen kan vi tilldela Naturen, med avseende på begrepp 1, något sorts kollektivt medvetande och en gudomlig bestämmandemakt likt någon form av animism. Detta skulle hursomhelst vara metafysik och obevisbart med normal empiri. Dessutom menar ofta inte Naturlighetsdyrkarna detta, utan de refererar till någon mer ”vetenskaplig” tankegång. Ofta menar de naturen i form av begrepp 2, där naturen är grovt sett evolutionen och hur vi skapas inom evolutionen. Ibland kan man till och med referera direkt till evolutionen.

Det är riktigt knaggligt att tilldela evolutionen en vilja, ett medvetande eller en skapelseförmåga. Detta därför att evolutionen är en process i naturen, och en process kan inte ha ett medvetande, en vilja eller en skapelseförmåga. En process, i sig själv, gör ingenting eller är medveten, utan det är det som är inom processen, som utför något, ofta interaktion med något annat. Exempelvis en människa som är i en sexualitetsförändringsprocess, hon/han funderar på om hon/han också gillar människor av samma kön. Det är människan i den här processen som tänker, det är inte processen. Ett annat exempel: låt oss säga att det finns möss och att dessa möss saknar en naturlig fiende. Sedan dyker det upp katter. Dessa katter börjar jaga mössen och endast de kvickfotade mössen undkommer. Därmed blir musen som art kvickfotad. Detta kan sägas vara en evolutionsprocess, men det är inte evolutionsprocessen som utför handlingarna utan det är katterna och mössen. En process kan sägas beteckna en samling objekt som förändras stegvis genom att vissa händelser sker.

Därför är det också riktigt löjligt att tilldela naturen/evolutionen något att säga om i normativa sammanhang. Att exempelvis säga ”homosexualitet är onaturligt och därför är det fel” (detta är bara ett exempel, jag säger inte själv att homosexualitet är naturligt eller onaturligt), bara för att det kanske har skett en process som kanske har uteslutit homosexuella identiteter. Det som sker kan inte ses som normativt korrekt, eftersom då skulle allt som möjligtvis kan ske, vara möjligtvis etiskt normativt rätt. Detta skulle leda till motsägelser och att detta objektivt normativa vara flytande. Exempelvis skulle homosexualitet kunna vara fel för att det inte naturligen sker, men det skulle kunna bli rätt om det börjar ske. Normativt tänkande utgår från att man gör ett val, och inte bara låter något ske.

F.ö., så vinner Luleå idag mot Södertälje. 3-0.

Fotbollsspelare stör ordningen.

Jag läste en debattartikel på Aftonbladet skriven av Jonas Willgard, som handlade om hur hemskt det var att folket beundrade sportstjärnor och andra mindervärdiga motiv för idoldyrkan (dvs. enligt artikeln, alla som inte hade akademiska mål eller åtminstone något som liknande akademiska mål). Det ter sig för mig som klart att Willgard utgår från den stratifikation av arbete och yrken som finns i dagens samhälle, där mentalt arbete värderas högre än fysiskt arbete. Denna stratifikation kan sägas vara en ordning av världen (för att tala med Mary Douglas), där vissa yrken är hierarkiserade efter deras ställning på skalan fysiskt-mentalt arbete. Det finns vissa arbeten som bryter av mot denna stratifikation av yrken, och ett av dessa yrken är just sportyrkena, där sportstjärnor som Zlatan och Kajsa Bergqvist tjänar otroligt mycket mer pengar på just att hoppa höjd och spela fotboll, dvs. primärt fysiska arbeten, än akademiker. Detta blir ett ifrågasättande av skalan genom att just existera som fenomen. Att man kan tjäna mycket mer på fotboll än på exempelvis att vara professor, så kan det tolkas (detta sker inte nödvändigtvis) som att fotbollsspelare är mer värdefulla än professorer, eftersom de tjänar mer pengar, och det finns en ”naturlig” sammankopplig i vårt samhälle mellan kompetens, värde och pengar.

Detta gör att professionellt fotbollsspel är orent (återigen Douglas, orent kan i detta fall sägas vara att fotbollsspelaren inte har sin ”rätta” plats i hierarkin, utan ockuperar en mycket hög plats i förhållande till vad arbetet innebär enligt skalan, en (professionell) fotbollsspelare kan ses som rödvin som uppehåller sig på skjortan istället för i glaset) eftersom det inte stämmer in i vårt system, och speciellt för vissa grupper är det orent. Därför kan kommentarer (och de är relativt vanliga) som denna komma:

Min ilska är dels riktad mot denna i sig meningslösa undersökning men framförallt mot dess häpnadsväckande resultat. Vad är det då som stör mig i julefriden? Jo följande.
Att sparka på en boll, att hoppa högt och att springa fort och på detta trams tjäna miljontals kronor anses i vårt land vara ytterst hedervärt.

från Willgards debattartikel i Bladet

Den grupp som, jag tror, starkast anser detta yrke som orent (på grund av de inkomstmöjligheter som ges i dessa yrken) är medelklassen. Detta på grund av att det är medelklassen som innehar de högre positionerna i yrkesstratifikationen (i praktiken kan man säga att det som definierar medelklassen är just att de har höga positioner i yrkesstratifikationen), och därför är hotet svårast för medelklassens intressen. Det är också ett svårt hot mot medelklassens uppfattningar om den acceptabla vägen för att ”göra karriär” (det vill säga att utbilda sig till ett ”fint” yrke som civilingenjör eller något annat som garanterar lätta pengar för lite arbete ;) ).

Jag anser denna ordning som godtycklig och att den bygger på en lös grund (som alla etiska teorier, vilket denna ordning bör inräknas till, eftersom den bygger på en värdering av yrken). Därför är det inte så konstigt att jag inte tycker att det är så allvarligt att folk beundrar Zlatan. Snubben är ju trots allt jävligt bra på att spela fotboll, och fotboll är för många betydligt viktigare än exempelvis filosofi, sociologi eller astronomi. Dessutom kan man beundra någon som kommer på en medicin mot exempelvis AIDS, även om man beundrar Zlatan. Det finns inget motsatsförhållande.
Möjligtvis följer en fortsättning på detta inlägg. Får se vad jag känner för.

Facklig gymnasiepolitik

Den 27 december skrev Metta Fjelkner, Lärarnas riksförbund, och Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande, en debattartikel till DN Debatt om gymnasieskolan. Till skillnad från borgarna så visar dessa två fackliga ledare en äkta sympati för de praktiska programmen och deras elever (även om jag måste erkänna att först var jag lite negativt inställd på grund av att de vill skippa målet om att 50 % av en årskull ska före 25 år ha börjat på universitet). De har rätt, precis som borgarna, i att man delvis måste söka orsakerna till varför elever misslyckas på gymnasiet i grundskolan. Det håller jag med om. Problemen börjar sällan på gymnasiet utan har ofta pågått under lång tid i grundskolan. De flesta har förmodligen blivit stämplade som, för att vara helt uppriktig, idioter av skolan och detta har blivit deras självuppfattning. Därför har de inte heller någon motivation för skolan - för varför skall de studera, när det redan har bekräftas att de är idioter från skolan (om stämpling se här och här).

Fjelkner och Lundby-Wedin går vidare med att tala om hur man kan förbättra de praktiska programmen och visar verkligen skillnaden mellan deras och borgarnas gymnasiepolitik (den konkreta ”lösningen” som borgarna gav var ju helt enkelt att ignorera problemet genom att ta bort högskolebehörigheten för de praktiska programmen). De har rätt i att många gånger så får de praktiska programmen stryka på foten både var det gäller resurser och elever. Jag tror att de praktiska programmen kommer att ha en stor betydelse för den svenska ekonomin eftersom de är dessa program som kommer att utbilda stora delar av arbetskraften för industrin – och om vår industri ska vara konkurrenskraftig, så måste den ha en kompetent arbetskraft. Det är därför vi måste ha högkvalitativa praktiska program och de måste också ha ett tillflöde av elever.

Den marknadslogik som Fjelkner och Lundby-Wedin talar om, anser jag existerar fast den kanske ännu inte har slagit igenom helt (förutom möjligtvis i Stockholm). Många friskolor har i och för sig ett eller flera praktiskt program men stora delar av dem som studerar på friskolor gör det i teoretiska program (ca 42 % av eleverna studerar på samhällsvetenskapliga, naturvetenskapliga och tekniska program; lägger man till medieprogrammet och det estetiska programmet får man att 60 % studerar där, motsvarande siffror för kommunala skolan är 48 % respektive 58 %)¹. I statistiken ser vi att för både den kommunala skolan och friskolan så dominerar de teoretiska programmen tillsammans med media och det estetiska programmet. Dock är dominansen inte jättestor. Det är oroande dock om elevtillflödet (vilket jag inte kan hitta någon bra statistik över i ”Beskrivande data om förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg, skola och vuxenutbildning 2005”) skulle sjunka för de praktiska programmen till förmån för de teoretiska programmen samt medieprogrammet och det estetiska programmet. Därför är det viktigt att det finns god information om just programmen och att vi vänder oss bort från en marknadslogik, där den skola eller program som har bäst reklam lockar till sig flera elever samt om man vänder sig bort från dyra, praktiska utbildningar för att istället leda eleverna till trendiga utbildningar (och nej, jag tror inte på den instrumentellt rationelle individen, även känd som the rational man). Denna marknadslogik har i mångt och mycket introducerats i form av friskolorna, även om jag tror att den inte har slagit genom på full front ännu.

Angående att ändra 50 %-målet från 25 år till under ett helt arbetsliv, så tåls det faktiskt att tänka på. Vi måste undersöka hur utvecklingen av akademiska jobb kommer att ske under de närmast åren och vilka behov det kommer att finnas av akademiska studier. Men för tillfället håller jag mig till att av en årskull ska 50 % gå på högskolan före 25 år.

Jag anser att de praktiska programmen måste få uppdaterat undervisningsmaterialet efter det senaste i deras respektive branscher, man måste poängtera att dessa utbildningar ger jobb, man måste ha kompetenta och duktiga lärare samt göra dessa utbildningar så attraktiva som möjligt för företagen och eleverna. Vi måste hålla kvar högskolebehörigheten för dessa elever, för att dessas flexibilitet (dvs. de ska kunna enkelt utbilda om sig för att byta sektor om vi får permanenta arbetslöshetsproblem i deras nuvarande sektor), för att förbättra deras yrkeskompetens samt förbättra deras möjligheter till en karriär. Vi bör också undersöka om de kärnämnen, som ger högskolebehörighet, kan i högre utsträckning anpassas till de branscher som de praktiska programmen sysslar med. Vi ska alltså göra kärnämnena nyttiga i förhållande till branschen (exempelvis att man i engelskan får lära sig engelska fackuttryck).

¹ I den kommunala skolan är specialutformade program medräknade. I friskolan saknas riksinternat och IB. Data från 2004. Beskrivande data om förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg, skola och vuxenutbildning 2005, s. 72 – 75 (i Acrobat s. 74-77)

/Mvh.
Tony K.

Redigerat 7/2 2006:
- Fixade fotnotens länk