Säg hej till vår nya gud, Naturen.

I dagens sekulariserade Sverige, har vi vänt bort oss från vår gamla, kristna Gud och börjat istället börjat tro på vetenskapen. Detta har lett till att Naturen, med stort N, har intagit Guds plats som någon sorts övernaturlig allsmäktig härskare, som man kan åberopa (oftast när det passar ens syften). Man har gett Naturen en vilja, ett medvetande och en skapande förmåga med utsagor som ”Naturen har skapat oss på X sätt för att Y”, ”Det är onaturligt att X”, ”Det är Naturens vilja att vi ska göra X”, etc. Dessa utsagor ter sig, i alla fall för mig (vilket jag verkar vara tämligen ensam om), vara ganska rackliga. Jag ska visa det, men först måste vi se vad begreppet Naturen innebär. ”Naturen” kan grovt sett sägas vara två saker: dels kan den beteckna allt som inte har skapats av människan (1), dels kan den sägas vara evolutionen (dvs. det som människan och andra djurarter skapas i) (2). Visserligen kan vi tilldela Naturen, med avseende på begrepp 1, något sorts kollektivt medvetande och en gudomlig bestämmandemakt likt någon form av animism. Detta skulle hursomhelst vara metafysik och obevisbart med normal empiri. Dessutom menar ofta inte Naturlighetsdyrkarna detta, utan de refererar till någon mer ”vetenskaplig” tankegång. Ofta menar de naturen i form av begrepp 2, där naturen är grovt sett evolutionen och hur vi skapas inom evolutionen. Ibland kan man till och med referera direkt till evolutionen.

Det är riktigt knaggligt att tilldela evolutionen en vilja, ett medvetande eller en skapelseförmåga. Detta därför att evolutionen är en process i naturen, och en process kan inte ha ett medvetande, en vilja eller en skapelseförmåga. En process, i sig själv, gör ingenting eller är medveten, utan det är det som är inom processen, som utför något, ofta interaktion med något annat. Exempelvis en människa som är i en sexualitetsförändringsprocess, hon/han funderar på om hon/han också gillar människor av samma kön. Det är människan i den här processen som tänker, det är inte processen. Ett annat exempel: låt oss säga att det finns möss och att dessa möss saknar en naturlig fiende. Sedan dyker det upp katter. Dessa katter börjar jaga mössen och endast de kvickfotade mössen undkommer. Därmed blir musen som art kvickfotad. Detta kan sägas vara en evolutionsprocess, men det är inte evolutionsprocessen som utför handlingarna utan det är katterna och mössen. En process kan sägas beteckna en samling objekt som förändras stegvis genom att vissa händelser sker.

Därför är det också riktigt löjligt att tilldela naturen/evolutionen något att säga om i normativa sammanhang. Att exempelvis säga ”homosexualitet är onaturligt och därför är det fel” (detta är bara ett exempel, jag säger inte själv att homosexualitet är naturligt eller onaturligt), bara för att det kanske har skett en process som kanske har uteslutit homosexuella identiteter. Det som sker kan inte ses som normativt korrekt, eftersom då skulle allt som möjligtvis kan ske, vara möjligtvis etiskt normativt rätt. Detta skulle leda till motsägelser och att detta objektivt normativa vara flytande. Exempelvis skulle homosexualitet kunna vara fel för att det inte naturligen sker, men det skulle kunna bli rätt om det börjar ske. Normativt tänkande utgår från att man gör ett val, och inte bara låter något ske.

F.ö., så vinner Luleå idag mot Södertälje. 3-0.