Tankar om skatt.

(1) I dagens Sverige har vi en högskola finansierad av staten (däremot är inte studenternas livskostnader till fullo finansierade). Detta kan antas vara OK för de flesta utom Frihetsfronten, vissa MUF:are, FMS:are (M:s studentförbund) and the likes. Detta är i grunden ett rationellt och rättvist system, eftersom Sverige behöver akademiskt utbildade människor, speciellt sedan kunskapskraven i ekonomin har stadigt ökat sedan industrialismen (det är inte så konstigt att många länder inrättar folkskolor 1850-1900). Att kunna reproducera arbetskraften (vilken är differentierad och specialiserad mer än någonsin) är nödvändigt för att åtminstone hålla kvar oss på samma ekonomiska nivå (även om vi har ett behov av andra proportioner), att kunna expandera vissa former av arbetskraft är nödvändigt för att kunna växa. Om vi antar att åtminstone behålla samma ekonomiska nivå i framtiden som idag ligger i allas intresse och vi måste utbilda arbetskraft för att nå detta mål, då är det tämligen orättvist om en grupp i samhället (nämligen studenterna och deras föräldrar) vore tvungen att betala för något som gynnar alla. Därför är det svenska systemet rättvist, utifrån de västerländska premisserna, där alla delar på bördan (bland annat genom moms och statlig inkomstskatt) snarare än det amerikanska systemet där en grupp får betala för något som kommer alla till godo.

(2) Det vore gott om vi kunde höja kapitalskatterna (bolagsskatt, kapitalskatt, etc.), men tyvärr nog inte möjligt. Dagens skattesystem överlämnar mycket av betalningsansvaret till arbetarna eller löntagarna (i vid bemärkelse - alla som arbetar för någon annan för lön), men låter kapitalet undkomma i desto högre grad (låga bolagsskatter exempelvis), vilket givetvis är tråkigt. Dagens skattesystem har en klassanalys, men den sträcker sig bara inom arbetets klassuppdelning, inte konflikten kapital-arbete. Kapitalet exploaterar arbetet genom att arbetet inte får hela intäkt av det arbetet har producerat, utan en del tas hand om kapitalet (dvs. nästan klassisk marxistisk mervärdesteori, och ganska självklar om tänker efter). Skatter kan vinna tillbaka en del av mervärdet till arbetarna. Tråkigt nog så tvingar nog den internationella konkurrensen oss att hålla nere skatterna (de skulle komma väl till pass bland annat i offentlig sektor och skattesänkningar för löntagare). Den skarpa internationella konkurrensen tenderar att hålla mervärdet på samma nivå eller höja den, genom att löneökningar endast kan ske medelst produktionsökningar, vilket resulterar i att exploationsgraden tenderar att vara den samma.

/Mvh.
Tony K.

Dags att ge sig in i Muhammedkarikatyrernas härva...

Som brukligt är i debatter som cirkulerar kring yttrandefriheten, så verkar bägge sidor ha kantrat åt att (1) antingen att vi måste ha förbud och censur, eller att (2) varje kritik mot yttrandet är en begränsning av yttrandefrihet. Det har funnits några sundhetstecken i den svenska debatten, som Jan Guilliou, eftersom han verkar inse att ett försvar för yttrandefrihet inte utesluter en stark kritik mot Jyllandsposten. För det är det som brode ha skett. En stark kritik mot Jyllandsposten som inte hade krävt förbud men som hade ifrågasatt det korrekta i att häda en religion och ett folk hade varit vad som hade behövts i detta fall. Man skulle inte ha ifrågasatt JP:s rätt till yttrande, utan man skulle ha ifrågasatt yttrandet i sig själv. Och det finns mycket i publikation som kan kritiseras - bland annat framställs Muhammed som självmordsbombare i en teckning - å andra sidan finns det bilder som är relativt harmlösa om man inte ser det hela ur ett religiöst perspektiv. Fast även då dyker frågan om varför man ska häda och därmed skymfa någons religion? Vad för skäl har man? Jag säger inte att hädning alltid är fel, men att det finns tillfälle då det är fel - givetvis sett ur våra västerländska premisser.

Å andra sidan kan man fråga sig om en sådan kritik skulle ha lyckats, sedan PIK-terroristerna (en PIK-terrorist, eller som de själva kallar sig: de politiskt inkorrekta, missar aldrig en chans att hävda sin rätt att hacka på grupper som är understående honom (för det är nästan alltid en honom, precis som de flesta makthavare är en honom (ni ser analogin, va?)) samt att försöka trycka ned de som kritiserar hans hackande medelst att kalla dem politiskt korrekta ofta i kombinantion med ex. sossesvin, "ni förstör Sverige", etc. En PIK-terrorist lever också i illusionen att det politiskt korrekt är det enda som får uttryckas och att han - och endast han - står upp för den ädla svenska friheten att trycka ned kvinnor, invandrare och arbetslösa utan att någon någonsin skall få kritisera detta. PIK-terroisten är följaktligen en tröttsam svensk medelåldersman som ofta är från de övre klasserna, även om hans exemplar kan finnas i riklig mängd hos arbetarklassen. Exempel på normala habitat: SvD:s kommentarer, Flashback.se) förmodligen skulle ha försökt brännmärka varje kritik som en begränsning av deras yttrandefrihet. Därmed skulle en sådan kritik möjligtvis ha tystats av opinionen. Och frågan är vad skulle man ha gjort då?

När det gäller protesterna är de fel (som om det skulle behöva uttryckas att bränna ambassader är en handling som inte direkt kan karaktäriseras som en dygdig handling), men jag kan ha förståelse för att de sker. För Muhammedkarikatyrerna är bara - för att uttrycka sig i klichéer - gnistan som antänt brasan. För om förhållandet mellan Orienten och Occidenten, européer och muslimer hade varit lika småputtrigt och trevligt som, tja säg, mellan Danmark och Sverige, så hade vi knappast haft utbrända ambassader i detta nu. Möjligtvis hade läget blivit lite surt mellan oss. Hade inte Europa präglats av ingrodd rasism mot muslimer (turkrädsla har väl varit sedan mitten av 1400-talet en etablerad del av Europeiska fobier - ett uppslagsverk över européernas olika rädslor. Band Svartskallefobi-Turkfobi, och den svartmuskige araben med sabeln i högsta hugg (likt en av karikatyrerna - sabel + dolk) på jakt efter europeiska barn, kvinnor, pengar och whatnot har väl hemsökt på en regelbunden basis europeiska mardrömmar, sedan visigotarnas rike föll på 700-talet till araberna) och det inte hade funnits en islamsk extremism samt en fattigdom och defaitism hos de muslimska länderna så hade detta nog inte skett (för att göra en ytlig analys, passande för upphettade diskussioner som denna). Så vad vi behöver är mer förståelse över gränserna and all that jazz, men framförallt måste vi, européer, fråga oss vad vi ska göra åt vår rasism (exempelvis varför publicerade inte JP Jesuskarikatyren, för att den kunde ha upprört folk (dvs. etniska danskar), när man publicerade Muhammedkarikatyrer (Se BT)).

Jaja, nu får det här vara la fin för den här posten, som blev som vanligt för lång.

PS. Något försent, men Luleå torskade mot Färjestad med 2-4. Satan. Mycket hemskt har hänt i världen på sistone.

Varför SAP inte bör svänga in på en socialliberal väg

I Socialdemokraternas partiprogram kan följande stycke läsas (A):

Socialdemokratin vill låta dessa demokratins ideal prägla hela samhället och människors inbördes förhållande. Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, utan könssegregation eller etniska klyftor, ett samhälle utan fördomar och diskriminering...¹

Och (B):

Begreppet "klass" beskriver de systematiska skillnader i människors livsvillkor, som skapas av produktionslivet och som påverkar människors hela liv...
Den ekonomiska krisen under 1990-talet medförde att klassklyftorna åter började öka. Ojämlikheterna påverkar alla delar av livet: löne- och arbetsvillkor, hälsotillstånd, barnens utbildning, boendemiljö och tillgång till kultur och fritidsupplevelser...
...Den avgörande skillnaden går mellan dem som disponerar stora kapitaltillgångar och dem som enbart disponerar sin arbetskraft...
²

Samt (C):

Avståndet mellan de marginaliserade grupperna på arbetsmarknaden och de mest privilegierade är stort och växande. Mellan dem finns breda och likaså växande skikt av grupper med säker position i ekonomi och arbetsliv...
Denna utveckling kan beskrivas som en klassmässig tredelning. Den kan innebära risk för det som kallas tvåtredjedelssamhället, det vill säga att den kapitalägande klassen och de gynnade mellanskikten bildar allians mot dem som har svag position på arbetsmarknaden eller helt står utanför.³

Utifrån detta kan man göra tolkningen att socialdemokraterna vill ha ett klasslöst samhälle. Detta sedan:
(1) Socialdemokraterna inte vill ha ett samhälle med över- och underordning.
(2) Socialdemokraterna inte vill ha ett samhälle med klasskillnader.
(3) Socialdemokraterna anser att i begreppet klass ligger systematiska skillnader mellan människor.

Om man anser att klasser alltid innebär skillnader, vilka kommer från produktionslivet, mellan människor (själva begreppet klass definieras ju som skillnader mellan människor) och man vill inte ha ett samhälle med klasskillnader eller över- och underordning, så kan man inte vilja ha ett samhälle med klasser. Socialdemokratin vill således ha ett klasslöst samhälle.

Man kan också göra tolkningen att socialdemokratin anser att klasskillnaderna existerar mellan kapitalet och arbete ("Den avgörande skillnaden går mellan dem som disponerar stora kapitaltillgångar och dem som enbart disponerar sin arbetskraft" ²) och inom arbetet (se C-citatet). Partiprogrammet uttrycker också att partiet är för marknadsekonomi och privat ägande (⁴). Detta är inte nödvändigtvis mot det klasslösa samhället, om skillnaderna mellan kapital och arbete försvinner i fråga om makt och om produktionsresultatet fördelas rättvist (vilket också partiprogrammet uttrycker att produktionsresultatet skall fördelas rättvist ⁵).

Sedan det finns vissa socialliberaler inom partiet, så syftar jag att argumentera för varför socialliberalism inte passar in med dagens partiprograms skrivningar om klass och klassamhället. Inte för att jag vill sparka ut socialliberalerna (de får gärna vara kvar i partiet så länge de stort håller sig till grundvärderingarna i partiprogrammet, för man kan inte hålla med om allting i ett partiprogram, vilket inte jag heller gör). Däremot vill jag inte att partiet går efter den socialliberala vägen (precis som jag antar att socialliberalerna inte vill gå min socialistiska väg).

Den socialliberala lösningen till klassamhället är social mobilitet (dvs. att man ska kunna röra sig uppåt i klasserna). Vissa socialliberaler gör här vulgärtolkningen att klassamhället och klasserna skulle försvinna på grund av den sociala mobiliteten. Detta är givetvis helt fel sedan den sociala mobiliteten bygger på förutsättningen att det finns klasser, för hur skulle man annars kunna förflytta sig uppåt i klasserna. Social mobilitet bygger på ett klassamhälle. Dock är det givetvis en naturlig åtgärd för ett socialdemokratiskt parti som verkar i ett klassamhälle (för då måste man ge arbetarklassen chansen att flytta uppåt hierarkin). Däremot kommer det inte att avskaffa klassamhället.

Dessutom bygger den socialliberala lösningen på att reducerar klassen till individer. Detta är ett kraftigt felsteg, för när man talar om klasser bör man rimligtvis hålla sig till klasser, och inte till individer. Ett klassamhälle existerar så länge som det existerar klasser. Så länge det finns en arbetarklass och kapitalistklass finns (det kapitalistiska) klassamhället. Detta innebär att så länge det finns en position i form av arbetarklass som har ett förhållande till en position i form av kapitalistklass, och detta förhållande innebär att arbetaren säljer sin arbetskraft till kapitalisten, så finns det kapitalistiska klassamhället. Det är relativt egalt vem som innehar dessa positioner och om de exempelvis byter positioner med varandra, utan det viktiga är att positionerna och förhållandet mellan dessa existerar. Se bland annat för vidare resonemang, G.A Cohens "Karl Marx's theory of history - A defence". Detsamma kan överföras på konflikten inom arbetet. En position på arbetsmarknaden, säg stålverksarbetare, har ett förhållande (bland många) till en annan position på arbetsmarknaden, säg doktor, där förhållandet består i att stålverksarbetarens position värderas lägre än doktorns position. Inom arbetet pågår en ständig kamp om att uppvärdera eller åtminstone behålla positionen i hierarkin. För att klassamhället skall fortsätta existera på denna arena, så är det viktiga att positioner och förhållandena på arbetsmarknaden existerar(dvs. hierarkin fortlever).

Social mobilitet förutsätter oftast att arbetarklasspositioner är lägst inom arbetets hierarki, vilket i sig innebär att social mobilitet bygger på att en klass (arbetarklassen, här förstått som samlingen av traditionellt låga positioner på arbetsmarknaden) förtrycks av en annan (medelklassen eller medelskiktet, här förstått som samlingen av de traditionellt medelhöga och höga positionerna på arbetsmarknaden). Detta förtryck sker genom att medelklassen försöker och lyckas delvis hålla arbetarklassen (undantag är ex. byggnadsarbetare) under sig. Social mobilitet blir en del av detta förtryck genom att den vanligtvis skyddar medelklasspositionerna på grund av att den uttrycker att det finns en naturlighet i deras överlägsenhet gentemot arbetarklasspositioner (även om social mobilitet, återigen, är en nödvändig åtgärd för ett socialdemokratiskt och socialistiskt parti i ett klassamhälle).

En lika allvarlig kritik är att social mobilitet vanligtvis undviker klasskillnaderna mellan kapital och arbete. Social mobilitet som lösning missar därmed den stora klassmotsättningen i samhället och utgör överhuvudtaget inte ens en lindring för de klasser som drabbas av klassamhället. Att kapital och arbete är den principiella klassuppdelningen är enkelt att förstå sedan arbetet står i ett direkt förhållande och underordning gentemot kapitalet, medan det påverkas indirekt av att varje arbete befinner sig i en hierarki, vilket gör att arbetet värderas olika och även att människor definieras (till viss del) utifrån deras arbetsposition.

Med detta sagt, så anser jag att Socialdemokraterna inte bör förlita sig på social mobilitet som enda åtgärden mot klassamhället, vilket SAP önskar avskaffa, utan bör utveckla fler åtgärder.

¹ SAP:s Partiprogram, s. 1 (s. 3 i Acrobat, OBS. Länk till pdf-dokument)
² SAP:s Partiprogram, s. 6 (s. 6 i Acrobat, OBS. Länk till pdf-dokument)
³ SAP:s Partiprogram, s. 7 (s. 6 i Acrobat, OBS. Länk till pdf-dokument)
⁴ SAP:s Partiprogram, s. 19 (s. 12 i Acrobat, OBS. Länk till pdf-dokument)
⁵ SAP:s Partiprogram, s. 19 (s. 12 i Acrobat, OBS. Länk till pdf-dokument)