Orszagh till St. Louis Blues

Efter alla turer verkar Orszagh hamna i St. Louis Blues, inte i Phoenix Coyotes (eller i Luleå fördenskull). Detta konfirmeras av Blues' hemsida. IIHF verkar ha valt skylla sin svaghet på Luleå, genom att påstå att Luleå gick in i detta "med öppna ögon", vilket resulterar att de inte i kommer att gå vidare. Luleå har visst fått tillbaka 30 % av Orszaghs lön eller 165 000 kr, se här för mer information.
Detta är helt klart ett tufft avbräck för Luleå. En av våra bästa kedjor, någonsin, splittras. Förhoppningsvis kommer Luleå att kunna hålla upp sitt fina spel, trots att Orszagh sticker. Det gick ju bra i matchen mot Linköping och lagen var jämnspelta med varandra, och detta var utan Orszagh.

/Mvh.
Tony K.

Borgerlig gymnasiepolitik

Utifrån de borgerligas debattartikel på DN debatt, så tänker jag här kritisera de förslag som de borgerliga har framfört kring gymnasiepolitiken. Vi kan börja med den bild av gymnasieskolan som de borgerliga presenterar. Det verkar stämma att var fjärde saknar slutbetyget och att var tredje saknar behörighet till högskolan enligt Skolverket (Se här). Detta är naturligtvis dåligt för mig som socialdemokrat och av arbetarklassbakgrund (men vi ska se att det inte så dåligt för de som är borgerliga och kommer från de högre klasserna!). Det är också dåligt att det individuella programmet är det största programmet för pojkar årskurs 1 (frågan är vilken klassbakgrund har dessa pojkar?). Enligt skolverket så gick 7 % av gymnasieeleverna (hösten 2004) på det individuella programmet, det vill säga 93 % gick inte på IV¹. Detta faktum skulle ha balanserat den borgerliga bilden av gymnasieskolan (som verkligen får det att låta som om IV det dominerande programmet bland pojkar). När de säger att det är det dyraste programmet, så vet jag inte riktigt om de menar dyrast per elev eller dyrast totalkostnad? Det skulle ha blivit tydligare om de borgerliga hade redovisat detta. Enligt maktpakten så skulle 80 % av eleverna "slås ut" på det individuella programmet. Riktigt vad det innebär förtäljer aldrig denna debattartikel men det betyder att de saknar slutbetyg. Sedan kommer påståendet att:

"Även bland elever som klarar en gymnasieutbildning och går vidare till högre studier finns stora kunskapsbrister. Mer än varannan universitetslärare uppger att unga studenter i dag är sämre förberedda för högskolestudier än för 5-10 år sedan. Många studenter saknar helt de förkunskaper som krävs för att klara en högskoleutbildning."

Detta stämmer men problemet är bara att en stor utbyggnad av högskoleutbildningen har skett. 94/95 så fanns det 62 700 högskolenybörjare, 03/04 fanns det 83 300. En ökning med ca 33 %. 94/95 fanns det 269 700 studenter, 03/04 fanns det 397 700 studenter. En ökning med ca 47 %². Detta betyder att vi har haft en stor utökning av antalet högskoleplatser och vi därmed inte behöver gör samma stränga urval som förr bland de behöriga till högskoleutbildningar som förut. Detta innebär givetvis att studenterna ”får” sämre kunskaper eftersom gruppen studerande växer, och inte endast de bästa kommer in på högskolan. Det är viktigt att poängtera att om man är behörig till högskolans utbildningar, har man de kunskaper som krävs för att gå de utbildningarna. Urvalet görs för att vi inte har råd att ge alla plats på högskolan och främst på vissa program. Fast visst kan man tänka sig att förkunskaperna verkligen sjunker per elev, dvs. de bästa är inte lika bra som förr i tiden. Dock kan vi inte säga detta utifrån den fakta som de borgerliga presenterar.
Allt detta beror på, enligt borgarna, på dels den likriktning som socialdemokratin har genomfört av programmen. De påstår att det är världsunikt för Sverige att man har valt att låta alla läsa in högskolebehörighet i gymnasiet (men är det inte det som man gör i vissa borgares favoritland USA, med deras High School?). Dels de kunskapsluckor som elever för med sig från grundskolan till gymnasiet. Nu berör de borgerliga inte grundskolan nästan alls i deras artikel, så därför får de ingen kritik på den punkten. Det som är grundläggande för den borgerliga uppfattningen om gymnasiet är att det finns i grunden en skillnad mellan en elev som läser ett praktiskt program eller en som läser ett teoretiskt program. Den skillnaden består i att de som läser på de praktiska programmen är sämre elever än de på teoretiska program. Det borgerliga svaret på detta, tvärtemot deras kravprofil, är att sänka kraven på de praktiska programmen och försämra dessa genom att ta bort högskolebehörigheten:

” 1. Gymnasiet ska innehålla tre utbildningsvägar: studieförberedande program som leder till en högskoleförberedande gymnasieexamen, yrkesförberedande program som leder till yrkesexamen samt lärlingsprogram som leder till lärlingsexamen eller gesällbrev.

2. De yrkesförberedande programmen ska hålla sådan kvalitet att de leder till anställningsbarhet i yrket och förbereder för ytterligare yrkesutbildning. Utbildningarna ska leda till en yrkesexamen, men inte per automatik till högskolebehörighet. De elever som önskar ska vara garanterade plats på de kurser som krävs för att uppnå behörighet till högskolan.

3. Det ska finnas teoretiska kärnämneskurser som förbereder för högskolestudier och som är obligatoriska på de studieförberedande utbildningarna. På yrkesprogrammen ska yrkesförberedande kärnämneskurser med egna mål ges. Det ska självklart också finnas möjlighet för alla att välja högskoleförberedande kärnämneskurser.”

Detta leder mig till slutsatsen, att för de borgerliga spelar det ingen större roll att många elever inte klarar slutbetyget och saknar behörighet till högskolan (utom möjligtvis om dessa elever går på teoretiska program). De borgerligas svar på detta problem blir helt enkelt att sänka kraven, för de borgerliga ser de praktiska programmens elever som sämre elever, som endast i undantagsfall (varför annars skulle man ta bort kraven på högskolebehörighet, istället för att exempelvis ge möjligheten att ta bort de högskoleförberedande kurserna för de elever som inte har viljan att uppnå de studieresultaten, om man inte utgår från att endast minoritet klarar dessa krav? Varför göra anpassa majoritetens situation efter minoriteten, om man inte tror att minoriteten är normen?) kan uppnå kriterierna för högskolan. Man måste poängtera att faktiskt klarar majoriteten på alla praktiska program kraven för högskolebehörighet.³ Man ser denna skillnad man gör på elev och elev, också det på de borgerligas krav att man ska kunna kräva högre betyg i svenska, engelska och matematik beroende på vilken svårighetsgrad programmet ligger på och dess karaktär. Detta förstärker bara ytterligare faktumet att de teoretiska programmens elever ses som bättre elever (och de som har förmågan att verkligen läsa till högre studier), och att man vill förbibehålla dessa program till dessa bättre elever (det vill säga i ännu högre utsträckning ska man uteslutas från dessa program om man råkar ha ett sämre betyg i exempelvis svenska). Det är helt klart att när man börjar kräva att man ska ha skilda krav för samma kurser (för de föreslår inte någon generell åtskillnad på exempelvis den högskoleförberedande svenskakursen, som alla ska få vilja fritt till om de önskar). för olika program att man vill minska på den gruppen som läser på de teoretiska programmen, och därmed försöka återskapa den smala elit som förut fanns inom utbildningsväsendet, istället för dagens breda elit, därför att den breda eliten ses som något som drar ner medelklassens utbildning och medelklassen själv. Det ska vara ett privilegium att vara medelklass.
Det finns ett mönster i den borgerliga gymnasiepolitiken, och det är att man vill höja kraven på de teoretiska programmen och man vill sänka kraven på de praktiska programmen. Man vill skapa en större åtskillnad på programmen, och hindra en ordning (eller en oordning) där en sammanblandning av de teoretiska och praktiska eleverna kan inträffa i stor grad på högskolorna. Detta tror jag främst har att göra med de borgerligas klassammansättning, där fler kommer från de högre klasserna och speciellt medelklassen, dvs. de som har tjänat allra mest på den stratifikation efter utbildning som finns i landet. De har också erfarenhet av den äldre skolan, där endast en smal elit kom in på högskolan. Det ligger också i deras intresse att högre utbildning inte sprids bland befolkningen, utan att man håller den till en smal elit, för om den sprids så kommer det att ske en försämring av deras livsvillkor och klyftan mellan dem och arbetarklassen kommer att minska. Massutbildning på högskolenivå leder till medelklassens död, så att säga. Dessutom ligger det i (medelklassens) ideologi om utbildningen, att den ska vara begränsad bland befolkningen och endast de med teoretisk bakgrund skall ha tillgång till den högre utbildningen. Att ha en situation där alla, även de som medelklassen normalt inte anser ska ha tillgång eller har förmågan att ta sig till högre studier (dvs. i dagens läge de praktiska studenterna), har tillgång till högskolan, ses som en ovärdig position för medelklassen. Den är också rädd att dess egen utbildning skall minska i värde, om de – som saknar ur deras synpunkt förmåga att ta sig upp till högre utbildning – också får tillgång till denna. Deras utbildning dras ned i smutsen av att människor som egentligen saknar förmågan att ta sig till den högre utbildningen, får tillgång till den högre utbildningen. Dock så kan de givetvis inte dra tillbaka klockan så mycket att de praktiska utbildningarna saknar helt möjlighet att ta sig in på universitet, men de kan försvåra detta. Den borgerliga skolpolitiken ligger så att säga helt i linje med främst M:s och Fp:s medlemmars klassintressen.
Dock så leder den borgerliga skolpolitiken oss till sank mark, förutom att den är ett utslag av en klasspolitik för medelklassen. Detta på grund av att sänker kompetens hos de praktiska programmens elever samt att den gör dessa personer mindre flexibla (vi kan inte lika enkelt flytta dem till en ny utbildning om deras gamla jobb försvinner på grund av global konkurrens). Den riskerar att binda de som har läst praktiska program till ett yrke och låsa fast dem där, även om det skulle innebära långvarig arbetslöshet. Den borgerliga skolpolitiken hotar helt enkelt Sveriges ekonomiska konkurrenskraft genom att försämra (en del av) befolkningens kunskaper och kompetens vid en tidpunkt där kunskap blir allt viktigare, speciellt inom industrin (för att kunna konkurrera med kineser behöver vi vara produktivare och ha arbetare som är kunnigare). Detta står i bjärt kontrast med de borgerligas utgångspunkt:

”Framtidens arbetsmarknad kommer att kräva mer kompetens, och för de ungdomar som över huvud taget inte går ut gymnasiet kommer arbetsmarknaden därför att vara mycket begränsad.”

En sista kommentar måste göras om betygen. De borgerliga vill att betygsstegen skall utökas, för att det skall vara mer rättvist. Detta tyder på att de har missförstått betygens funktion. Vi har de extra betygen över G (alltså VG och MVG) för att vi ska kunna göra ett urval till gymnasieskolan och universitet. De är inte till för att ge eleven mer behörighet. Vi kan ha två, tre, fyra, hundra, tusen eller hur många betygssteg som helst, det viktiga är bara att vi kan göra ett vettigt urval med hjälp av dessa (däremot kan man diskuterar betygens fördelning). För de flesta utbildningar idag så funkar våra betyg alldeles utmärkt. Det är relativt få utbildningar där man måste ha 20,0 för att ha en chans att komma in (att man måste ha det bästa möjliga betyget är ett tecken på att urvalet inte fungerar och att betygen inte är tillräckligt sensitiva som mätinstrument). Jag tror att fler betygssteg kommer att leda till en större stämpling av elever samt att eleverna kommer att lägga sig på en prestandanivå efter betyg, snarare än för betyg. Det vill säga om man får VG i ett ämne upprepade gånger kommer man att tro att man inte kommer att klara mer än VG hursomhelst. Betyget blir ett bevis på ens medfödda förmåga, än ens förmåga att arbeta. För mer om mina tankar om betyg, se: Om hårdare tag i skolan samt Om hårdare tag i skolan II: the Attack of the Klass.

¹Skolverkets beskrivande data om förskoleverksamhet, skolbarnsomsog, skola och vuxenutbildning 2005, s. 77-78 (79-80 i Acrobat)
²Universitet och Högskolor. Studenter och examina i grundutbildningen 2003/04 s. 6 (s. 6 i Acrobat), SCB.
³Skolverkets tabell över behörighet och slutbetyg i de olika programmen från Skolverkets artikel om slutbetygen

Hockey, Luleå - Linköping samt Orszagh-affären.

Jag var faktiskt på hockey igår (vilket var ett bra tag sedan sist). Luleå mot Linköping, slutade givetvis med Luleå-seger efter sudden (3-2). Luleå var det bättre laget i period ett, även om spelet från båda lagen var lite avvaktande. Med lite tur lyckades Luleå kämpa in ett mål i slutsekunden. Målet gjordes av Jonas Nordquist. I andra perioden tappade Luleå greppet (delvis på grund av några utvisningar) och Linköping blev det bättre laget, och lyckades kvittera. Dessutom skadades Micke Renberg. Förhoppningsvis återkommer han till Moramatchen (fast just nu är hoppet ganska litet om det). Tredje perioden började med en hemsk tabbe från Tero Leinonen (vilket var det enda större misstaget han gjorde under matchen, i övrigt var han bra), han släppte in en lös puckjävel från halva plan. Riktigt jävla dåligt. Målet gjorde också att Luleå tappade verkligen farten och Linköping kunde ta över. Luleå misslyckades med det mesta. Det var i den andra halvan av perioden som Luleå kunde repa sitt spel och lyckades till och med få upp ett tryck på Linköping. I den sista minuten tar Luleå ut målvakten och lyckas få in ett mål bara några sekunder före matchens slut. Således sudden. I sudden lyckas Linköping dra på sig några utvisningar, vilket leder till att Fredrik Hynning kunde göra seger målet.

Om Orszagh-affären så verkar det råda totalt kaos för tillfället. Orszagh hade förvisso en NHL-klausul i sitt kontraktet med Luleå, men kontraktet mellan NHL och IIHF förbjuder övergångar till NHL nu (vilket kan tyckas vara lite fult av Luleå att skapa ett kontrakt med en verkanslös klausul sedan de verkar och bör ha känt till kontraktet mellan IIHF och NHL, kan ses lite som att Luleå försöker blåsa Orszagh, men jag väljer att inte se det så). Se bland annat Aftonbladets sportsidor samt Expressens sportsidor för mer info. Dessutom verkar Phoenix inte ha gått ut officiellt med värvningen, se bland annat den här artikeln i Expressen. Men förhoppningsvis kommer Orszagh att spela den här säsongen ut i Luleå. Om inte, så kommer Luleå i alla fall få tillbaks en del av lönen enligt kontraktet med Orszagh (vilket jag tycker är helt ok, eftersom dels tjänar/tjänade Orszagh ganska fett med pengar (270 000/månaden) samt att han var en viktig spelare för Luleå).

/Mvh.
Tony K.

Individen

Jag har länge tänkt på hur individen ska kunna förstås. Jag var inte nöjd med idén om att det fanns något djupare än den samhälleliga i individen, att individen på något sätt var något eget, där samhället kunde reduceras bort. Det tedde sig inte så troligt för mig att individen skulle fanns under den samhälleliga påverkan, för var skulle den individen uppstå ifrån? Att individen skulle vara av biologisk härkomst verkade än mindre troligt med den rika variation som finns hos individer, grupper, etniciteter, etc. Dessutom är människan i allra högsta grad självmedveten och därför, till viss del, fri från sina biologiska drifter. En människa är fri att göra ett val, exempelvis kan hon leva i celibat och därmed förneka sin sexualdrift. Utifrån den kunskapen föreföll den biologiska förklaringen yttermera otrolig. Jag tror jag har nu kommit fram till en sorts början på ett svar på frågan "Vad är en individ?". Det skulle vara uppskattat om ni kunde göra en kritisk granskning av denna snarast en sketch av en filosofi om individen.

Jag ser individen som social och socialt skapad (mycket av min inspiration till denna sketch, kommer från fenomenologi och social konstruktionivism, har bland annnat läst i dagarna Berger & Luckmanns "The social construction of reality". Dessa idéströmningar har verkat som inspiration, tillsammans med de vanliga (ex. marxism)). Därför ingår samhället i individen, och individen måste ses mot sin samhälleliga kontext. Individen kan inte förstås utan den sociala interaktion och den samhälleliga kontexten vilken den har ingått i respektive levt i under sin levnadstid. Självet i individen, det ensamma i individen, det som är opåverkat av samhället, ser jag som en samling förmågor, inte som något innehåll. Dessa förmågor är exempelvis förmågan att uppfatta, att tolka, att förstå och att skapa. Dessa förmågor möjliggör både att uppfatta sig som individ och att uppfatta världen. Att uppfatta sig som individ innebär att man uppfattar ett fenomen, vilket i sin tur (efter fenomenologin), givetvis innebär att vi bara kan uttala oss om fenomenet i sig själv (det vill säga individ som uppfattas av självet). Vi kan inte säga om innehållet nödvändigtvis existerar, utan vi kan bara säga något om erfarenheten eller fenomenet av individen i självet. Självet är ingenting förutom en utförare av förmågor (något kan aldrig vara sina förmågor, det kan bara utföra dem, exempelvis kan inte något vara att springa, däremot kan det springa). Självet är ett innehållslöst subjekt.

En av de viktigaste av dessa förmågor är förmågan att skapa (både fysiskt och symboliskt). Skapandet innebär att manipulera "verkligheten" så att något nytt uppstår. Det vanligaste sätt är att kombinera nuvarande objekt till en ny helhet. Att skapa något helt nytt är nästan omöjligt sedan det skulle förutsätta att inget av de nuvarande objekt användes, inte ens språket (språket innebär en viss ordning och inplacering av det nya objektet, och gör att objektet kan förstås). Allt detta innebär att skapandet är nästan uteslutande en verksamhet med en historia av social verksamhet, och därmed är det skapta skapat av social verksamhet (eftersom individen svarar på den sociala verksamhet genom att tillföra något nytt).

Skapandet av individen (så som självet erfar individen som fenomen) är en social process med självets aktiva medverkan. Detta på grund av de erfarenheter som självet uppfattar, uppfattas och förmedlas socialt (genom exempelvis språket). En social förståelse skrivs in i varje objekt (även om det uppfattas ensam, så placeras och definieras det av språket). Med andra ord, varje objekt placeras in i en social kontext. Den social uppfattningen av objekt, kan vara att man diskuterar objekt och därmed försöker kategorisera och ordna objektet. Den sociala uppfattningen sker alltså genom social interaktion. Ett exempel på den sociala förmedlingen är den samhälleliga utbildningen (som finns i varje samhälle, om än inte alltid i formen skola). Allt detta leder till att individen inte kan reduceras till något skapat av självet, utan produktionen av individen är så att säga en gemensam process mellan självet och samhället. Man kanske kan se det som en process där självet reagerar på de erfarenheter som det upplever och tolkar dessa utifrån äldre, redan uppfattade erfarenheter (som blir nya erfarenheter i och med att självet minns dessa) samt även nyskapar vissa delar i individen utifrån erfarenheterna. Dock kan dessa processer inte urskiljas i en individ, och man kan inte säga vad som är självet och vad som är samhället.

Språket är en mycket viktigt del i de sociala processerna kring individens skapande, därför skall jag gå in på språket ur en ontologiskt perspektiv. Språket är inte skapat av något subjekt, utan är subjektlöst. Istället är språket skapat av samhället (genom social interaktion mellan subjekten). Det är deras kollektiva, gemensamma agerande (genom att "tala") som skapar, återskapar och förändrar ett språk. Det är deras själv som genom deras förmåga att skapa nytt och samtidigt förmåga att tolka de erfarenheter de utsätts för. Varje gång man använder språket så utför man en verksamhet som åtminstone har en historia av social verksamhet och nästan alltid är en del av en social verksamhet. Genom att använda språket för exempelvis introspektion, så använder man språket, en social skapelse, för att förstå sig själv. Självet använder språket alltså för att förstå sig själv (vi tänker i form av språk). Språket är vårt starkaste teckensystem och även det mest flexibla. Det används därför för att förstå verkligheten och kategorisera den i olika ordningar (jmf. Mary Douglas "Renhet och fara" bland annat). Man kan ta namngivande exempelvis. Att ge något ett namn är att skilja ut den från sig själv, från andra liknande objekt i samma kategori och från objekt överhuvudtaget. Exempelvis om man uppfattar en kategori "djur", och där namnger man två objekt (objekt som art) som "kanin" respektive "ko". Ett annat exempel är att man uppfattar kategorin "kropp", och där namnger man två objekt (objekt som kroppsdelar) som "lever" respektive "hjärna". "Man" skall här uppfattas som ett samlingsnamn för den sociala interaktion i samhället som skapar dessa kategorier.

En gemensam mänsklig natur anser jag som uteslutet, om man utgår från de tankar jag har presenterat. Samhället beror på den materiella bas som den har, och samhället formar individen (och individen som del av samhället, formar samhället, exempelvis genom klasskamp och hur denne uppfattar och förstår klasskampen). Dock finns det vissa tolkningar (och därmed samhällen), som man skulle kunna säga återuppstår frekvent på grund av den materiella basen likhet över alla samhällen. Dessa kan sägas vara "återkommande tolkningar". Detta skulle kunna sägas vara det närmasta man kommer en gemensam mänskliga natur. Det ska poängteras dock att dessa inte alls behöver vara lika för alla eller ens att alla har dem, utan snarare att de kan finnas i en viss grundform hos alla samhällen (exempelvis att man alltid reglerar dödandet). Det finns också biologiska dimensioner hos en individ, som tvingar individen att göra vissa saker om han vill nå vissa nödvändiga mål för att överleva (primär) eller andra som baserar sig på naturliga drifter (sekundär) hos individen. Dessa biologiska dimensioner är exempelvis sexualitet (sekundär), hungern (primär) och törst (primär). Dessa biologiska dimensioner innehåller egentligen främst biologiska "uppmaningar" som exempelvis "du bör utnyttja din sexualdrift" eller "du bör äta". Människan saknar instinkter i form av att biologin är tvingande för handlandet (som för djuren). En människa kan förneka sitt behov av att äta eller att ha sex (celibat). När det gäller sexualitet kan till och med människa sakna de biologiska "uppmaningarna" och sakna sexualitet, det vill säga asexualitet. De biologiska dimensionerna kallas så för människans stora möjligheter att kunna fylla dessa med innehåll utan att den mänskliga biologins involverande. En människa kan äta vad som helst (till och med det som dödar honom, och även om han känner till att det han äter kommer att döda honom) och han kan fästa sin sexualitet på vem, vad och hur som helst (allt från män, kvinnor, äldre, yngre till högklackade skor, sexiga underkläder, fötter, kroppsvätskor till BDSM, analsex, oralsex, troilism, osv.).

/Mvh.
Tony K.

Kritikern.

I ett tidigare inlägg skrev jag om den skillnad som görs mellan finkultur och populärkultur samt hur dessa kopplades till klass. Jag ska nu skriva om en position inom kulturen, nämligen positionen som kritiker och hur denne medverkar till att upprätthålla klasskillnaden. Texten förhåller sig till kritikern som en position, inte som person.

I positionen kritikern ingår vissa förhållningssätt och regler, vilket den person som innehar position måste förhålla sig till. Dessa regler och förhållningssätt är genom social interaktion skapade i ett socialt sammanhang (här kulturen). I positionen kritikern finns det inbyggt en regel om att särskilja klassernas kultur och främst hylla medelklassens kultur (dvs. finkulturen). Detta yttrar sig att vissa former av verk (och personer) måste hyllas av positionen kritikern (även om vissa personer kan ha andra åsikter). I filmen måste Kurosawa och "De sju samurajerna" hyllas, i litteraturen Strindberg och "Röda rummet", etc. Om det finns verk och författare som måste hyllas, så finns det verk och författare som måste sågas. Exempelvis inom filmen, Michael Bay (The Island bl.a.) och "Bad boys II". Om en kritiker inte håller sig någorlunda inom spelreglerna, kommer han aldrig bli en betydelsefull kritiker. Hans symboliska makt (från Bourdieu) att definiera kommer avsevärt att minska, sedan han inte håller sig till det sociala sammanhanget. Detta är ett av de dolda krav som ingår på kritikern som position.

Fortsättning följer

Klass och rationalitet.

I dagens svenska politiska debatt uttrycker man sig ofta utifrån utgångspunkt att motståndaren har fel och föreslår irrationella lösningar på allmänna problem. Därmed utgår från en existens av ett allmänintresse, det vill säga en uppfattning av ett problem som berörande alla och möjligheten av lösning som gynnar alla (på ett liknande sätt). Denna praktik har förmodligen delvis vuxit fram med demokratin, där alla är beslutsfattare. Därmed bör förslag på lösningar till synes gynna alla. Det finns ett sorts kollektivt misskännande (begrepp från Bourdieu) av särintressena inom politiken, vilka man till viss del att alltid tjänar. I den demokratiska politiken som ett fält (från Bourdieu) ingår en tro på ett allmänintresse. Ett citat av Bourdieu (om ett annat fält, nämligen kulturens fält) kanske kan förtydliga:

"Den närmast magiska verkan som tillkommer namnteckningen, signaturen, är ingenting annat än den makt som tilldelas vissa personer att mobilisera den symboliska energi som produceras genom att hela fältet är i funktion, dvs den tro på spelet och på dess som insatser självt producerar. När det gäller magi så är frågan - vilket Marcel Mauss så klart insåg - inte vilka specifika kännetecken som utmärker magikern, inte ens vilka specifika kännetecken som utmärker de magiska operationerna eller föreställningarna; vad det i stället gäller är att bestämma grundvalarna för den kollektiva tro, eller snarare grundvalarna för det kollektiva misskännandet, kollektivt producerat och kollektivt upprätthållet, som utgör grundvalen för den makt som magikern tillägnar sig: att det är 'omöjligt att förstå magin utan den magiska gruppen' beror på magikerns makt - och namnteckningens eller firmamärkets underverk är bara en exemplarisk manifestation av denna makt - är ett välgrundat bländverk, ett legitimt maktmissbruk, kollektivt misskänt och följaktligen kollektivt erkänt."

(Bourdieu, 1994, s. 166, Författarens kursiveringar)

Värt att påpeka är att Bourdieu givetvis inte tror på magi som sådan, men på magi som en social föreställning i vissa kulturella grupper.

Konsekvensen av allt detta är att man måste utge sig för att ha ett allmänintresse och misskänna sitt särintresse (detta är en del av politikens doxa, vilket kan sägas vara regler eller en trosuppfattning om hur politik bör vara) för att nå de symboliska resurser som finns på politikens fält, och därmed kunna stiga på politikens fält, vilket leder i sin tur till mer makt. Moderaterna måste misskänna sitt särintresse av att öka de arbetslösas utsatthet (genom att exempelvis kräva tidsbegränsning för full A-kassa), och därmed öka trycket på dem som arbetar och facket, och hävda allmänintresset genom att peka på att detta kommer att skapa mer arbeten. Socialdemokraterna måste misskänna sitt särintresse av att ha målet att 50 % skall gå på högskolan och därmed förbättra arbetarklassens status, och hävda att allmänintresset att detta kommer att förstärka Sverige som en kunskapsnation. (även om man måste säga att det går bättre att hävda ett särintresse för dem som har det sämre i samhället, sedan dessa kan samla på sig sympati, och ja, även jag har ett särintresse =) ).

Detta blir problematiskt i ett strukturerat och stratifierat samhälle, där grupper är ställda emot varandra i en kamp (ex. företagare och arbetare - företagare vill ha låga löner medan arbetare vill ha höga löner) om makten över det fält där kampen utspelar sig. Därmed inte sagt att det finns ett allmänintresse i vissa frågor, men det är undantaget och inte regeln. Vi (för att själva uttrycka ett allmänintresse =) ) måste inse att i de flesta lösningar finns det vinnare och förlorare, och att alla inte kan gynnas - och gynnas inte heller av dagens partier. Utifrån detta kan vi tala om en viss rationalitet som är beroende av vilken samhällsposition man innehar och även, till viss del, är. Därför kommer vissa lösningar att te sig rationella för vissa grupper och irrationella för andra, därför att dessa lösningar antingen talar för eller emot gruppens intresse.

Källor:

Bourdieu, Pierre, "Kultursociologiska texter", Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 1994 - citat taget från "Produktion av tro"

---

För övrigt ska man hemåt idag. Hem till Luleå och lite riktig vinter, istället för den här mesvintern som är så vanlig här nere i södra Sverige (Uppsala, för er som inte vet var jag bor).

/Mvh.
Tony K.

Favorit i repris?

Nämen, titta vem som har kommit tillbaka till hockeyns strålkastarljus: Återkomsten

Herr Fagerlund verkar också hålla på de gamla takterna (eller är han endast desperat efter uppmärksamhet efter flera år ute kylan?):
Tommy Boustedt, utvecklingschef på Svenska ishockeyförbundet, får en rejäl skrapa:
- Det är jag som har anställt fanskapet, det har jag dåligt samvete för. Förbundet kan inte ha uppmärksammat de här siffrorna, eftersom det inte finns en individualiserad utbildning. Ingen vågar skilja sig från mängden.

/Mvh.
Tony K., i väntan på ett mer politiskt inlägg och på Luleå Hockeys SM-Guld 05/06.

Om hårdare tag i skolan II: the Attack of the Klass

Efter den här usla rubriken med en horribel Star Wars-referens (som har blivit upprepat tusentals gånger på andra bloggar och dylikt), så tänkte jag skriva vidare (i ungefär samma stil, så vänta er inga förbättringar), dels om den bråkige eleven och dels om hur allt detta ser ut ifrån mitt favoritperspektiv: klassperspektivet.

Den bråkige eleven. Givetvis sker en liknande stämpling i detta fall som med den lågpresterande eleven, kanske denna stämplingprocess har påbörjas i och med just att eleven stämplas som "efter" eller t.o.m. "lågpresterande". Denna stämpling kan leda till, speciellt om eleven i sig själv är arbetarklass, att eleven förfrämlingas från skolan och till slut gör motstånd mot hela skolans disciplinkultur (förf. anm. har läst Foucault idag), och tar därmed på sig rollen som den bråkige eleven - det vill sig hon/han som stör skolans ordning. Varför en arbetarklassbakgrund kan vara en drivande orsak till den bråkige eleven, beror på att skolan i sig, är en medelklassinstitution. Det är medelklass som i hög utsträckning skapar skolans kultur eftersom det är de som i hög utsträckning är lärarkåren. Dessutom är lärarkåren skapad av högskolan, vilket kan sägas vara medelklassens högborg. Medelklassen skapar akademin (genom deras överrepresentation) och gör att den får ett tydligt medelklassperspektiv, vilket i sin tur då skapar lärarkåren. Skolan formas efter ett medelklassperspektiv. Därmed blir skolans miljö och kultur främmande för arbetarklassbarnen. Detta har bland annat bekräftas i forskning av Basil Bernstein i fråga om språket, där Bernstein visar på att arbetarklass barn har en "begränsad" kod (förf. anm. fast jag föredrar kontextberoende kod, eftersom det helt enkelt är mer positivt för min klass - det låter inte som om vi vore några puckon med det begreppet), där språket bygger på outtalade förutsättningar, medan medelklassbarn har en "utvecklad" kod (förf. anm här föredrar jag kontextoberoende kod, igen för att det får arbetarklass att låta mindre puckad), där orden kan anpassas efter flera olika situationer. Medelklassbarnens kontextoberoende kod ger helt enkelt dem en fördel när det gäller abstrakt resonemang och generaliseringar, vilket skolan i mångt och mycket bygger på (speciellt på de högre nivåerna). (för introduktion till Bernstein, se Giddens s. 427). Arbetarklassbarnen hamnar då i en kulturellt främmande miljö och om de får en stämpel på sig, som "efter" eller "lågpresterande", så kan de helt enkelt vända sig mot skolan, och totalt avvisa skolans ideal. Därmed kan de också bli fiender till skolan, dvs. den bråkige eleven.

Där hugger jag av om den bråkige eleven. Nu ska jag återvända till den lågpresterande eleven - och klassperspektivet på dennes situation. Om vi ser till resonemanget om att skolan är en medelklassinstitution, så tror jag att min framförvarande argumentation kommer att bli relativt förutsägbar (ung. som den normala High School-filmen eller monsterskräckfilmen). Problemet med hårdare tag i skolan, i ett klassperspektiv, är just att många arbetarklassbarn får problem med att skolan är en medelklassinstitution och därför kommer att ha många nackdelar gentemot medelklassbarnen (utöver de fördelar som medelklassbarnen har p.g.a. föräldrar med akademisk bakgrund, läsvana och "bättre" kulturellt anpassade böcker i hemmet till skolan (Karl Popper och Günter Grass istället för Danielle Steel eller ingenting alls)). Arbetarklassbarn kommer alltså att riskera att få en lågpresterande stämpel på sig, speciellt om det blir hårdare tag längre ned i åldrarna. Därmed riskerar man med en hårdare skola att cementera klassamhället ännu hårdare. Jag skulle säga att skolan förmodligen delvis skapar arbetarklassens misslyckande i skolsystemet.

Detta ska ses som en möjlig förklaring till verkligheten i skolan och inte som en vetenskaplig sanning (förf. anm. Ha! En brasklapp. Nu kommer jag inte ha så mycket ångest när jag kommer att delvis revidera mina åsikter om ett år eller så, när jag har läst ännu mer utbildningssociologi, och sett att detta inte stämmer. Å andra sidan kommer jag nog att försöka smyga in mina nya åsikter, så att det hela ser ut som en koherent utveckling i mitt tänkande).

Dagens gissa-låtens-namn-och-gruppens-namn-utifrån-snutt-av-låttext-tävlingen-utan-något-pris-mer-än-den-sunkiga-äran:
Some kinds of love
ah, Marguerita told Tom
Between thought and expression
lies a lifetime
Situations arise
because of the weather
And no kinds of love
are better than others

/Mvh.
Tony K., ganska trött.

Redigerad för att lägga in:
Källa:
"Sociologi", Tredje upplagan, Anthony Giddens, Studentlitteratur, Lund, 2003

Om hårdare tag i skolan.

Idag läste jag en debattartikel om skolan i Aftonbladet (vilken jag följer med varierande intresse tillsammans med DN, SvD och Expressen, vilket ter sig iaf för mig som en bra blandning av liberal självgodhet, konservativa nojor och kvällstidningssnask). Den finns här, om någon skulle vara intresserad av att läsa debattartikeln. Hursomhelst är mitt syfte inte att specifikt kritisera debattartikeln utan snarare att kritisera kraven på hårdare tag i skolan och tron på att hårdare tag kommer att förvandla alla elever till välartade MVG-studenter redo att bli den där fiina civilingenjören.

I min kritik kommer jag att använda en teori från symbolisk interaktionism (vilken jag egentligen inte gillar, för lite strukturer i mitt tycke, men den har vissa förtjänster) som kallas stämplingsteorin. Stämplingsteorin är känd från debatten om kriminalitet, och utgår enklast uttryck, från att: "Definera en människa som en avvikare och han blir det!" (Månson (red.), s. 173). Avvikelsen är relationell, enligt stämplingsteorin, dvs. det är alltid så att ett beteende stämplas av en individ/grupp med makt, som avvikande. Det är också så att avvikelse är en process (enligt senare forskning bl.a. Becker och som är både kollektiv och individuell), där man blir avvikare eller snarare skapas som avvikare. Det som är viktigt är självuppfattning hos avvikaren. Uppfattar han sig själv som en avvikare? Genom just denna uppfattning av sig själv som avvikare, kan avvikaren gå in grupper som består av avvikare med samma avvikelse, och därmed även skapa en god identitet till trots sin avvikelse, som saknar en negativ anslag i gruppen (eller t.o.m. ha en positiv anslag, se hyllandet av brottslighet i vissa grupper eller avståndstagandet från det "normala" samhället i t.ex. subkulturer som 70-talspunken, där det "normala" samhället bespottas). Det här kan vara en förklaring till varför sanktioner är så dåliga på att "normalisera" avvikaren. Givetvis ligger det en maktaspekt i detta, genom att det är någon som stämplar någon som avvikare och därmed även något negativt. (Månson (red.), s. 172-176)

Jag kommer att prata om två typer av avvikelse eller avvikande roller (man kan säkert hitta flera): den lågpresterande och den bråkige. Dessa två roller kan flyta ihop och man kan vara i bägge två, men det behöver inte nödvändigtvis vara så. Den lågpresterande är den som presterar dåligt i skolan och får exempelvis dåliga betyg och låga provresultat. Den bråkige är den som bråkar och stör i klassen. Om vi ser avvikandet som en process (både kollektiv och individuell), då ser vi också faran med att ha hårdare tag. Om den avvikande skapas genom stämpling av en individ med makt (i det enskilda klassen kan man se den avvikande som exempelvis den lågpresterande eleven och makthavaren som läraren) så blir det givetvis farligt att ha alltför tidiga betyg (sedan dessa har, i dagens samhälle, en nästan vetenskaplig status) eftersom dessa bekräftar eleven som att denne saknar kunskap och att detta beror på dennes individuella prestation (detta p.g.a. av att betyg är till för att mäta individuell kunnande och därmed också till viss del dennes individuella prestation). Själva bedömandet blir ett sätt att indela klassen i de lågpresterande, de medelpresterande och de högpresterande, och läraren kommer att bemöta eleven på olika sätt utifrån denna klassificiering och därmed kommer hon/han också att befästa elevens självuppfattning som lågpresterande (liksom tidiga betyg och prov. Om elevens självuppfattning blir att man är lågpresterande, så blir man också lågpresterande (återigen från symbolisk interaktionism, thomasteoremet, "Om människor definierar situationerna som verkliga blir de också verkliga dess konsekvenser", dvs. beroende på hur man uppfattar verkligheten (och därmed även sig själv) så kommer man att agera utifrån denna verklighet. (Trost och Levin, s. 12)). Enkelt uttryckt: om man känner sig dum, så kommer man knappast att försöka göra något smart. Thomas Scheff hade en tes i sin bok "Being Mentally Ill" (handlar om hur schizofreni kan skapas av sociala förhållanden, och vilken jag endast läst en kort sammanfattning av) som kan beskrivas så här: "Att en gång ha blivit betecknad som schizofren är den viktigaste enskilda orsaken till fortsatt schizofreni!" (Månson (red.) s. 175). Jag tycker att man kan göra en viss liknelse till den lågpresterande eleven: "Att en gång få IG är en av de viktigaste orsakerna till att man fortsätter att få IG:n".

Allt detta innebär att specialgrupper (där man urskiljer elever från gruppen och därmed tydligt visar att deras kunskaper och förståelse i detta ämne, är under det normala, dvs. de är dumma i detta ämne), utökad skolgång, tidiga prov, tidiga betyg och överhuvudtaget tidiga bedömanden och mätningar har en inbyggd farlighet, genom att de kan definiera eleven som lågpresterande och få eleven själv att definiera sig som lågpresterande, och därmed kanske ge upp helt på skolarbetet ("jag är för dum för skolan") och förbli lågpresterande. Vi kan givetvis inte vara utan dessa metoder i skolan (givetvis måste man mäta elevernas kunskap då och då, för att kunna bedriva en effektiv undervisning), men vi måste tänka över de noggrant och vara försiktiga med användandet av dessa metoder. Om vi dessutom hierarkiserar klassen efter kunnande (exempelvis de "begåvade" eleverna får ingå specialgrupper för de bättre eleverna), så finns det än större risk att de lågpresterande förblir lågpresterande, eftersom nu skiljer de sig inte bara från majoriteten, utan de står lägst i en hierarki, där de "normala" och de "begåvade" står ovanför. Detta har också sina konsekvenser för de "normala" eleverna, eftersom de kan, i sin tur, definiera sig själv som medelmåttor som aldrig kommer att kunna nå upp till de "begåvades" nivå, och därmed håller sig själva kvar på en medelmåttig nivå (även om det skulle vara möjligt för dem att höja sig).

Jaja, nu får det vara slut, även om det inte blev något om den bråkige eleven. Henne/Honom får vi ta någon annan gång.

/Mvh.
Tony K.

Källor:
"Moderna samhällsteorier - Traditioner, riktningar, teoretiker", Sjätte upplagan, Per Månson (red.), Prisma, Stockholm 2004
"Att förstå vardagen - med ett symbolisk interaktionistiskt perspektiv", Andra upplagan, Jan Trost och Irene Levin, Studentlitteratur, Lund 1999

Dagens gissa-låtens-namn-och-gruppens-namn-utifrån-snutt-av-låttext-tävlingen-utan-något-pris-mer-än-den-sunkiga-äran:

"Happines has a smell I inhale like a drug done in a darkened hall or a bathroom
stall with a friend or a man with a hard-on
I feed my own face when I soon crave a taste of the neck of a boy who wears eau
de toilette and shaves every day and behaves well in department stores"

Om varför en friare marknadsekonomin inte kommer att lösa problemen med diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden

Vissa hävdar att en (friare) marknadsekonomin kommer att lösa problemen med diskriminering automatiskt. Jag anser att detta inte är fallet. De som hävdar att problemen automatiskt kommer att lösa sig med en friare marknadsekonomi, anser att det beror på att konkurrensen kommer tvinga företagen till att anställa kvinnor, eftersom man måste ha den mest effektiva verksamheten annars kommer man att förlora marknadsandelar.
Jag kommer att visa att detta inte stämmer.
1) För att detta förhållande ska stämma, så måste marknaderna vara strukturerade på så sätt att perfekt konkurrens råder eller något liknande. Detta innebär att:
- Det finns ett stort antal företag och konsumenter på marknaden. Ingen av parterna ska kunna sätta priserna.
- Homogen produkter ska erbjuda på marknaderna. Inga skillnader i produkterna.
- Information ska vara perfekt och komplett för alla parter.
- Jämlik tillgång till teknik, och resurser är perfekt mobila.
- Företagen ska kunna gå in på marknaden och lämna den när den vill.
Läs vidare på http://en.wikipedia.org/wiki/Perfect_competition
Marknaderna i vår ekonomi kännetecknas av att:
- Det finns ett litet antal företag på marknaden, och oftast ett stort antal konsumenter.
- Inhomogena produkter (ta tv-spelsmarknaden exempelvis. Hur stor likhet är det mellan Ps2 och X-box egentligen).
- De stora företagen har ett stort informationsövertag gentemot konsumenterna (hur mycket vet du egentligen om det du har köpt).
- Tillgång till teknik är ojämlikt fördelad. Resurserna är inte perfekt mobila eller för den skull, jämlikt fördelad mellan företagen.
- Det finns stora "barriers of entry" (ingångsbarriär) på de flesta marknaderna som håller ute mindre företag (tänk bara på hur dyrt det skulle vara att starta ett nytt järnverk).
Våra marknader är alltså oligopolmarknader. Dessa oligopolmarknader uppstår naturligt på
grund av den process av kapitalkoncentration som naturligt fortgår i en marknadsekonomi.
Detta innebär att priserna kommer förmodligen att fastna kring en godtagbar punkt för alla parter (även om detta tillstånd avbryts då och då, av priskrig). Detta innebär i sin tur att det finns ett visst spelrum för företagen och att dessa inte känner av en stark priskonkurrens. Man kan behålla diskriminernade struktur i dessa ekonomier.

2) Det är också tvivelaktigt att tro att det finns en klar vinnare till den generella yrket i ett företag, förutom höga positioner i storföretag. Detta på grund av att det generellt sett finns en hel del sökande (speciellt i den arbetslöshetsekonomi som vi har idag) till varje jobb och dessa har ofta en ganska liknande bakgrund. Därmed måste man ställa sig fråga om hur mycket effektivitet som förloras på grund av en diskriminerande struktur i ett företag.

3) Det är dessutom svårt att mäta en sökandes inverkan på produktiviteten på den position hon/han möjligtvis kommer att få. Det är inte bara akademiska meriter som påverkar detta (vilket ofta är också ganska likvärdiga mellan två ansökanden) utan även faktorer som samarbetesförmåga, arbetsförmåga och liknande. En intervju och en resumé kommer inte att avslöja en ansökandes inverkan på produktiviteten med ett särskilt tillförligt (i mening valid, ung. överensstämmelse teori och empiri) mätresultat. En provanställning kommer att förbättra detta resultat, men kanske är dyr att genomföra samt att provanställning förmodligen förbättrar den ansökandes inverkan på produktiviteten genom att den ansökande lär sig jobbet (ett mätinstrument, vilket provanställning är, som påverkar mätningen, har vissa problem). Detta innebär att företagen knappast kommer att få den mest effektiva arbetsstyrkan som är möjlig, utan snarare en mer eller mindre effektiva arbetsstyrka beroende på hur bra företaget är på att mäta den eventuella produktiviteten hos en ansökande. Därmed så måste det finnas ett visst svängrum för att,
företagen överhuvudtaget ska kunna överleva i en marknadsekonomi, sedan det är så svårt att få fram den mest effektiva arbetsstyrkan.

4) Diskriminerande strukturer kan överleva i en marknadsekonomi, om marknadsekonomin som helhet är strukturerad av denna struktur, vilket vår marknadsekonomi, är sedan den är i hög grad styrd av män med manliga perspektiv och intressen (se vidare
http://yourdarksecrets.blogspot.com/2005/11/om-svrigheten-med-manlig-feminism.html). Denna struktur inflytande skulle givetvis kunna slås sönder av marknadsekonomins
konkurrens, om det inte vore så att den inte hindrar effektiviteten i någon större grad samt att vår marknadsekonomi är en oligopolekonomi. Den diskriminerande strukturen kan också ta bort stora delar av de eventuella effektivitetsvinsterna av fler kvinnor i högre positioner (dvs. ett bättre urval) genom att alla företag sorterar bort kvinnor och därmed försvinner en sådan konkurrens (däremot hade det varit en starkare konkurrens och effektivitetspåverkan större, så hade ett företag kunnat gjort stora vinster på att bryta mot strukturen).

5) Kvinnan har ansvaret för den reproduktiva delen av ekonomin, speciellt delen med barnskötsel. Detta innebär att kvinnan i högre grad måste ibland lämna företaget för att ta hand om reproduktiva uppgifter (exempelvis småbarnskötsel, stanna hemma med sjuka barn, etc.), vilket givetvis innebär ganska stora kostnadsnackdelar för kapitalisten, vilket ger honom ett ganska stort ekonomiskt skäl att välja bort kvinnor. Om däremot kvinnor och män delade på det reproduktiva ansvaret (ex. individuell föräldraförsäkring) så har män och kvinnor lika stora nackdelar av det reproduktiva arbetet för kapitalisten, och därmed finns det inget ekonomiskt skäl att välja ett av könen. Så i slutändan måste vi attackerar samhällets genusstrukturer, och främst genusarbetsdelning, för att hindra diskrimineringen av kvinnor på arbetsplatserna.

En brasklapp om kvinnor och effektivitet: Vad jag menar med att det förmodligen inte blir någon större effektivitetshöjning med fler kvinnor på högre positioner i arbetslivet, beror på att jag anser att effektiviteten inte skiljer sig mellan män och kvinnor som grupper (däremot kan individer givetvis skilja sig), och dessutom är effektiviteten hos de sökande förmodligen ganska lika. Kvinnor och män är alltså lika effektiva, och det finns till de flesta yrken förmodligen ett antal sökande som är ungefär lika effektiva vare sig de är män eller kvinnor. Däremot så sorteras kvinnor (och även andra grupper) bort oftare, när man vill ha folk till högre positioner.

Riv Dramaten och slå sönder finkulturen - Kulturpolitiken och arbetarklassen

Den svenska kulturpolitiken är och har varit, i mångt och mycket, ett civiliseringsprojekt av arbetarklassen. Den svenska kulturpolitiken har valt att stödja en kultur, som inte har lyckats föra ut sig själv till de breda folklagren. Denna kultur har varit en medelklass (definierad som SACO och högre skiktet av TCO)- och överklasskultur, och är som allt annat på det estetiska området helt godtycklig. Det är min fulla övertygelse att estetiska värderingar inte kan sägas vara sanna eller falska. Satser om estetik kan ej härledas tillbaka till någon annan högre stående kategori och därmed bevisas. Annorlunda uttryckt det finns ingen objektivt god kultur. Det finns inget som säger att Kalle Anka nödvändigtvis är sämre än Dostojevskij ur en objektiv synpunkt (däremot kan man givetvis ha denna subjektiva synpunkt). Genom att man har inrättat exempelvis subventioner av biljettpriser på Dramaten och dylikt, samt stöd till annan liknande kultur har man visat på att denna kultur är bättre och mer värd att bevara än exempelvis populärkulturen (det är ju knappast så att serietidningar som står på konkursens rand har fått kultursubventioner). Subventionerna och stödet har också haft som syfte att uppfostra och civilisera arbetarklassen att ta till sig medelklasskulturen, och därmed också utvecklas till en högre nivå.

Dock så har detta misslyckats och arbetarklassen har till stor del behållit sin egen kultur. Dessutom måste man beakta den mekanism inom kulturen som gör att man ryggar tillbaka för det som blivit populärt. Det vill säga man strävar efter en särskiljning från det populära (och därmed också arbetarklassens kultur) och vill in till det smala. Detta kan illustreras med den välkända misstänksamhet mot konstnärer och andra kulturskapare som har blivit rika på vad de har skapat. Det som är folkligt skys av medelklasskulturen, helt enkelt därför det ligger i medelklassens vara att särskilja sig från folket (även om de är formellt tillhör arbetssäljarna så har de bättre villkor än övriga, vilket har skapat en klyfta och att medelklass vanligen tyr sig till att samarbeta med överklassen. Det ligger i medelklassens vara att vara skild från arbetarklassen, för utan den är medelklass inget). Därmed kan man fråga sig om kulturpolitiken överhuvudtaget kunde lyckas med sitt civiliseringsmål (som för allt i världen ej bör ses som något gott). Genom att fortfarande upprätthålla detta, så innebär kulturpolitiken en politik för en särskiljande över- och underordning mellan samhällsklasserna och ett ställningstagande för den godtyckliga medelklasskulturen. Därmed blir kulturpolitiken ett sätt att trycka ned arbetarklassen, sedan det är den som sysslar med den dåliga kulturen (och därmed den kultur som inte stöds) medan medelklassen är den som sysslar med den goda kulturen. Detta förstärker dagens negativa bild av arbetarklassen och stärker den positiva bilden av medelklassen. Arbetarklassens kultur ses som intelligensbefriad, vulgär och sliskig, därmed blir också arbetarklassen intelligensbefriad, vulgär och omoralisk. Detta kontrasteras mot medelklassens kultur som ses som intelligent, belevad och moralisk, vilket givetvis får konsekvensen att medelklassen ses som intelligent, belevad och moralisk. Detta till trots att medelklassens kultur inte är objektivt bättre än arbetarklassens kultur. Det förstärker givetvis medelklassens (och även överklassen), vad Bourdieu kallar, kulturella kapital (även om jag föredrar kulturella resurser, för kapitalbegreppet bör hållas inom ekonomin) och därmed även makt (även om det är materiella faktorer som bestämmer i slutändan maktförhållandena), speciellt makten att definiera. Den svenska kulturpolitiken bidrar härmed till att upprätthålla det svenska klassamhället genom att stödja medelklassens kultur.