Utifrån de borgerligas debattartikel på DN debatt, så tänker jag här kritisera de förslag som de borgerliga har framfört kring gymnasiepolitiken. Vi kan börja med den bild av gymnasieskolan som de borgerliga presenterar. Det verkar stämma att var fjärde saknar slutbetyget och att var tredje saknar behörighet till högskolan enligt Skolverket (Se här). Detta är naturligtvis dåligt för mig som socialdemokrat och av arbetarklassbakgrund (men vi ska se att det inte så dåligt för de som är borgerliga och kommer från de högre klasserna!). Det är också dåligt att det individuella programmet är det största programmet för pojkar årskurs 1 (frågan är vilken klassbakgrund har dessa pojkar?). Enligt skolverket så gick 7 % av gymnasieeleverna (hösten 2004) på det individuella programmet, det vill säga 93 % gick inte på IV1. Detta faktum skulle ha balanserat den borgerliga bilden av gymnasieskolan (som verkligen får det att låta som om IV det dominerande programmet bland pojkar). När de säger att det är det dyraste programmet, så vet jag inte riktigt om de menar dyrast per elev eller dyrast totalkostnad? Det skulle ha blivit tydligare om de borgerliga hade redovisat detta. Enligt maktpakten så skulle 80 % av eleverna "slås ut" på det individuella programmet. Riktigt vad det innebär förtäljer aldrig denna debattartikel men det betyder att de saknar slutbetyg. Sedan kommer påståendet att:
"Även bland elever som klarar en gymnasieutbildning och går vidare till högre studier finns stora kunskapsbrister. Mer än varannan universitetslärare uppger att unga studenter i dag är sämre förberedda för högskolestudier än för 5-10 år sedan. Många studenter saknar helt de förkunskaper som krävs för att klara en högskoleutbildning."
Detta stämmer men problemet är bara att en stor utbyggnad av högskoleutbildningen har skett. 94/95 så fanns det 62 700 högskolenybörjare, 03/04 fanns det 83 300. En ökning med ca 33 %. 94/95 fanns det 269 700 studenter, 03/04 fanns det 397 700 studenter. En ökning med ca 47 %2. Detta betyder att vi har haft en stor utökning av antalet högskoleplatser och vi därmed inte behöver gör samma stränga urval som förr bland de behöriga till högskoleutbildningar som förut. Detta innebär givetvis att studenterna ”får” sämre kunskaper eftersom gruppen studerande växer, och inte endast de bästa kommer in på högskolan. Det är viktigt att poängtera att om man är behörig till högskolans utbildningar, har man de kunskaper som krävs för att gå de utbildningarna. Urvalet görs för att vi inte har råd att ge alla plats på högskolan och främst på vissa program. Fast visst kan man tänka sig att förkunskaperna verkligen sjunker per elev, dvs. de bästa är inte lika bra som förr i tiden. Dock kan vi inte säga detta utifrån den fakta som de borgerliga presenterar.
Allt detta beror på, enligt borgarna, på dels den likriktning som socialdemokratin har genomfört av programmen. De påstår att det är världsunikt för Sverige att man har valt att låta alla läsa in högskolebehörighet i gymnasiet (men är det inte det som man gör i vissa borgares favoritland USA, med deras High School?). Dels de kunskapsluckor som elever för med sig från grundskolan till gymnasiet. Nu berör de borgerliga inte grundskolan nästan alls i deras artikel, så därför får de ingen kritik på den punkten. Det som är grundläggande för den borgerliga uppfattningen om gymnasiet är att det finns i grunden en skillnad mellan en elev som läser ett praktiskt program eller en som läser ett teoretiskt program. Den skillnaden består i att de som läser på de praktiska programmen är sämre elever än de på teoretiska program. Det borgerliga svaret på detta, tvärtemot deras kravprofil, är att sänka kraven på de praktiska programmen och försämra dessa genom att ta bort högskolebehörigheten:
” 1. Gymnasiet ska innehålla tre utbildningsvägar: studieförberedande program som leder till en högskoleförberedande gymnasieexamen, yrkesförberedande program som leder till yrkesexamen samt lärlingsprogram som leder till lärlingsexamen eller gesällbrev.
2. De yrkesförberedande programmen ska hålla sådan kvalitet att de leder till anställningsbarhet i yrket och förbereder för ytterligare yrkesutbildning. Utbildningarna ska leda till en yrkesexamen, men inte per automatik till högskolebehörighet. De elever som önskar ska vara garanterade plats på de kurser som krävs för att uppnå behörighet till högskolan.
3. Det ska finnas teoretiska kärnämneskurser som förbereder för högskolestudier och som är obligatoriska på de studieförberedande utbildningarna. På yrkesprogrammen ska yrkesförberedande kärnämneskurser med egna mål ges. Det ska självklart också finnas möjlighet för alla att välja högskoleförberedande kärnämneskurser.”
Detta leder mig till slutsatsen, att för de borgerliga spelar det ingen större roll att många elever inte klarar slutbetyget och saknar behörighet till högskolan (utom möjligtvis om dessa elever går på teoretiska program). De borgerligas svar på detta problem blir helt enkelt att sänka kraven, för de borgerliga ser de praktiska programmens elever som sämre elever, som endast i undantagsfall (varför annars skulle man ta bort kraven på högskolebehörighet, istället för att exempelvis ge möjligheten att ta bort de högskoleförberedande kurserna för de elever som inte har viljan att uppnå de studieresultaten, om man inte utgår från att endast minoritet klarar dessa krav? Varför göra anpassa majoritetens situation efter minoriteten, om man inte tror att minoriteten är normen?) kan uppnå kriterierna för högskolan. Man måste poängtera att faktiskt klarar majoriteten på alla praktiska program kraven för högskolebehörighet.3 Man ser denna skillnad man gör på elev och elev, också det på de borgerligas krav att man ska kunna kräva högre betyg i svenska, engelska och matematik beroende på vilken svårighetsgrad programmet ligger på och dess karaktär. Detta förstärker bara ytterligare faktumet att de teoretiska programmens elever ses som bättre elever (och de som har förmågan att verkligen läsa till högre studier), och att man vill förbibehålla dessa program till dessa bättre elever (det vill säga i ännu högre utsträckning ska man uteslutas från dessa program om man råkar ha ett sämre betyg i exempelvis svenska). Det är helt klart att när man börjar kräva att man ska ha skilda krav för samma kurser (för de föreslår inte någon generell åtskillnad på exempelvis den högskoleförberedande svenskakursen, som alla ska få vilja fritt till om de önskar). för olika program att man vill minska på den gruppen som läser på de teoretiska programmen, och därmed försöka återskapa den smala elit som förut fanns inom utbildningsväsendet, istället för dagens breda elit, därför att den breda eliten ses som något som drar ner medelklassens utbildning och medelklassen själv. Det ska vara ett privilegium att vara medelklass.
Det finns ett mönster i den borgerliga gymnasiepolitiken, och det är att man vill höja kraven på de teoretiska programmen och man vill sänka kraven på de praktiska programmen. Man vill skapa en större åtskillnad på programmen, och hindra en ordning (eller en oordning) där en sammanblandning av de teoretiska och praktiska eleverna kan inträffa i stor grad på högskolorna. Detta tror jag främst har att göra med de borgerligas klassammansättning, där fler kommer från de högre klasserna och speciellt medelklassen, dvs. de som har tjänat allra mest på den stratifikation efter utbildning som finns i landet. De har också erfarenhet av den äldre skolan, där endast en smal elit kom in på högskolan. Det ligger också i deras intresse att högre utbildning inte sprids bland befolkningen, utan att man håller den till en smal elit, för om den sprids så kommer det att ske en försämring av deras livsvillkor och klyftan mellan dem och arbetarklassen kommer att minska. Massutbildning på högskolenivå leder till medelklassens död, så att säga. Dessutom ligger det i (medelklassens) ideologi om utbildningen, att den ska vara begränsad bland befolkningen och endast de med teoretisk bakgrund skall ha tillgång till den högre utbildningen. Att ha en situation där alla, även de som medelklassen normalt inte anser ska ha tillgång eller har förmågan att ta sig till högre studier (dvs. i dagens läge de praktiska studenterna), har tillgång till högskolan, ses som en ovärdig position för medelklassen. Den är också rädd att dess egen utbildning skall minska i värde, om de – som saknar ur deras synpunkt förmåga att ta sig upp till högre utbildning – också får tillgång till denna. Deras utbildning dras ned i smutsen av att människor som egentligen saknar förmågan att ta sig till den högre utbildningen, får tillgång till den högre utbildningen. Dock så kan de givetvis inte dra tillbaka klockan så mycket att de praktiska utbildningarna saknar helt möjlighet att ta sig in på universitet, men de kan försvåra detta. Den borgerliga skolpolitiken ligger så att säga helt i linje med främst M:s och Fp:s medlemmars klassintressen.
Dock så leder den borgerliga skolpolitiken oss till sank mark, förutom att den är ett utslag av en klasspolitik för medelklassen. Detta på grund av att sänker kompetens hos de praktiska programmens elever samt att den gör dessa personer mindre flexibla (vi kan inte lika enkelt flytta dem till en ny utbildning om deras gamla jobb försvinner på grund av global konkurrens). Den riskerar att binda de som har läst praktiska program till ett yrke och låsa fast dem där, även om det skulle innebära långvarig arbetslöshet. Den borgerliga skolpolitiken hotar helt enkelt Sveriges ekonomiska konkurrenskraft genom att försämra (en del av) befolkningens kunskaper och kompetens vid en tidpunkt där kunskap blir allt viktigare, speciellt inom industrin (för att kunna konkurrera med kineser behöver vi vara produktivare och ha arbetare som är kunnigare). Detta står i bjärt kontrast med de borgerligas utgångspunkt:
”Framtidens arbetsmarknad kommer att kräva mer kompetens, och för de ungdomar som över huvud taget inte går ut gymnasiet kommer arbetsmarknaden därför att vara mycket begränsad.”
En sista kommentar måste göras om betygen. De borgerliga vill att betygsstegen skall utökas, för att det skall vara mer rättvist. Detta tyder på att de har missförstått betygens funktion. Vi har de extra betygen över G (alltså VG och MVG) för att vi ska kunna göra ett urval till gymnasieskolan och universitet. De är inte till för att ge eleven mer behörighet. Vi kan ha två, tre, fyra, hundra, tusen eller hur många betygssteg som helst, det viktiga är bara att vi kan göra ett vettigt urval med hjälp av dessa (däremot kan man diskuterar betygens fördelning). För de flesta utbildningar idag så funkar våra betyg alldeles utmärkt. Det är relativt få utbildningar där man måste ha 20,0 för att ha en chans att komma in (att man måste ha det bästa möjliga betyget är ett tecken på att urvalet inte fungerar och att betygen inte är tillräckligt sensitiva som mätinstrument). Jag tror att fler betygssteg kommer att leda till en större stämpling av elever samt att eleverna kommer att lägga sig på en prestandanivå efter betyg, snarare än för betyg. Det vill säga om man får VG i ett ämne upprepade gånger kommer man att tro att man inte kommer att klara mer än VG hursomhelst. Betyget blir ett bevis på ens medfödda förmåga, än ens förmåga att arbeta. För mer om mina tankar om betyg, se: Om hårdare tag i skolan samt Om hårdare tag i skolan II: the Attack of the Klass.
1Skolverkets beskrivande data om förskoleverksamhet, skolbarnsomsog, skola och vuxenutbildning 2005, s. 77-78 (79-80 i Acrobat)
2Universitet och Högskolor. Studenter och examina i grundutbildningen 2003/04 s. 6 (s. 6 i Acrobat), SCB.
3Skolverkets tabell över behörighet och slutbetyg i de olika programmen från Skolverkets artikel om slutbetygen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar