Säg hej till vår nya gud, Naturen.

I dagens sekulariserade Sverige, har vi vänt bort oss från vår gamla, kristna Gud och börjat istället börjat tro på vetenskapen. Detta har lett till att Naturen, med stort N, har intagit Guds plats som någon sorts övernaturlig allsmäktig härskare, som man kan åberopa (oftast när det passar ens syften). Man har gett Naturen en vilja, ett medvetande och en skapande förmåga med utsagor som ”Naturen har skapat oss på X sätt för att Y”, ”Det är onaturligt att X”, ”Det är Naturens vilja att vi ska göra X”, etc. Dessa utsagor ter sig, i alla fall för mig (vilket jag verkar vara tämligen ensam om), vara ganska rackliga. Jag ska visa det, men först måste vi se vad begreppet Naturen innebär. ”Naturen” kan grovt sett sägas vara två saker: dels kan den beteckna allt som inte har skapats av människan (1), dels kan den sägas vara evolutionen (dvs. det som människan och andra djurarter skapas i) (2). Visserligen kan vi tilldela Naturen, med avseende på begrepp 1, något sorts kollektivt medvetande och en gudomlig bestämmandemakt likt någon form av animism. Detta skulle hursomhelst vara metafysik och obevisbart med normal empiri. Dessutom menar ofta inte Naturlighetsdyrkarna detta, utan de refererar till någon mer ”vetenskaplig” tankegång. Ofta menar de naturen i form av begrepp 2, där naturen är grovt sett evolutionen och hur vi skapas inom evolutionen. Ibland kan man till och med referera direkt till evolutionen.

Det är riktigt knaggligt att tilldela evolutionen en vilja, ett medvetande eller en skapelseförmåga. Detta därför att evolutionen är en process i naturen, och en process kan inte ha ett medvetande, en vilja eller en skapelseförmåga. En process, i sig själv, gör ingenting eller är medveten, utan det är det som är inom processen, som utför något, ofta interaktion med något annat. Exempelvis en människa som är i en sexualitetsförändringsprocess, hon/han funderar på om hon/han också gillar människor av samma kön. Det är människan i den här processen som tänker, det är inte processen. Ett annat exempel: låt oss säga att det finns möss och att dessa möss saknar en naturlig fiende. Sedan dyker det upp katter. Dessa katter börjar jaga mössen och endast de kvickfotade mössen undkommer. Därmed blir musen som art kvickfotad. Detta kan sägas vara en evolutionsprocess, men det är inte evolutionsprocessen som utför handlingarna utan det är katterna och mössen. En process kan sägas beteckna en samling objekt som förändras stegvis genom att vissa händelser sker.

Därför är det också riktigt löjligt att tilldela naturen/evolutionen något att säga om i normativa sammanhang. Att exempelvis säga ”homosexualitet är onaturligt och därför är det fel” (detta är bara ett exempel, jag säger inte själv att homosexualitet är naturligt eller onaturligt), bara för att det kanske har skett en process som kanske har uteslutit homosexuella identiteter. Det som sker kan inte ses som normativt korrekt, eftersom då skulle allt som möjligtvis kan ske, vara möjligtvis etiskt normativt rätt. Detta skulle leda till motsägelser och att detta objektivt normativa vara flytande. Exempelvis skulle homosexualitet kunna vara fel för att det inte naturligen sker, men det skulle kunna bli rätt om det börjar ske. Normativt tänkande utgår från att man gör ett val, och inte bara låter något ske.

F.ö., så vinner Luleå idag mot Södertälje. 3-0.

Fotbollsspelare stör ordningen.

Jag läste en debattartikel på Aftonbladet skriven av Jonas Willgard, som handlade om hur hemskt det var att folket beundrade sportstjärnor och andra mindervärdiga motiv för idoldyrkan (dvs. enligt artikeln, alla som inte hade akademiska mål eller åtminstone något som liknande akademiska mål). Det ter sig för mig som klart att Willgard utgår från den stratifikation av arbete och yrken som finns i dagens samhälle, där mentalt arbete värderas högre än fysiskt arbete. Denna stratifikation kan sägas vara en ordning av världen (för att tala med Mary Douglas), där vissa yrken är hierarkiserade efter deras ställning på skalan fysiskt-mentalt arbete. Det finns vissa arbeten som bryter av mot denna stratifikation av yrken, och ett av dessa yrken är just sportyrkena, där sportstjärnor som Zlatan och Kajsa Bergqvist tjänar otroligt mycket mer pengar på just att hoppa höjd och spela fotboll, dvs. primärt fysiska arbeten, än akademiker. Detta blir ett ifrågasättande av skalan genom att just existera som fenomen. Att man kan tjäna mycket mer på fotboll än på exempelvis att vara professor, så kan det tolkas (detta sker inte nödvändigtvis) som att fotbollsspelare är mer värdefulla än professorer, eftersom de tjänar mer pengar, och det finns en ”naturlig” sammankopplig i vårt samhälle mellan kompetens, värde och pengar.

Detta gör att professionellt fotbollsspel är orent (återigen Douglas, orent kan i detta fall sägas vara att fotbollsspelaren inte har sin ”rätta” plats i hierarkin, utan ockuperar en mycket hög plats i förhållande till vad arbetet innebär enligt skalan, en (professionell) fotbollsspelare kan ses som rödvin som uppehåller sig på skjortan istället för i glaset) eftersom det inte stämmer in i vårt system, och speciellt för vissa grupper är det orent. Därför kan kommentarer (och de är relativt vanliga) som denna komma:

Min ilska är dels riktad mot denna i sig meningslösa undersökning men framförallt mot dess häpnadsväckande resultat. Vad är det då som stör mig i julefriden? Jo följande.
Att sparka på en boll, att hoppa högt och att springa fort och på detta trams tjäna miljontals kronor anses i vårt land vara ytterst hedervärt.

från Willgards debattartikel i Bladet

Den grupp som, jag tror, starkast anser detta yrke som orent (på grund av de inkomstmöjligheter som ges i dessa yrken) är medelklassen. Detta på grund av att det är medelklassen som innehar de högre positionerna i yrkesstratifikationen (i praktiken kan man säga att det som definierar medelklassen är just att de har höga positioner i yrkesstratifikationen), och därför är hotet svårast för medelklassens intressen. Det är också ett svårt hot mot medelklassens uppfattningar om den acceptabla vägen för att ”göra karriär” (det vill säga att utbilda sig till ett ”fint” yrke som civilingenjör eller något annat som garanterar lätta pengar för lite arbete ;) ).

Jag anser denna ordning som godtycklig och att den bygger på en lös grund (som alla etiska teorier, vilket denna ordning bör inräknas till, eftersom den bygger på en värdering av yrken). Därför är det inte så konstigt att jag inte tycker att det är så allvarligt att folk beundrar Zlatan. Snubben är ju trots allt jävligt bra på att spela fotboll, och fotboll är för många betydligt viktigare än exempelvis filosofi, sociologi eller astronomi. Dessutom kan man beundra någon som kommer på en medicin mot exempelvis AIDS, även om man beundrar Zlatan. Det finns inget motsatsförhållande.
Möjligtvis följer en fortsättning på detta inlägg. Får se vad jag känner för.

Facklig gymnasiepolitik

Den 27 december skrev Metta Fjelkner, Lärarnas riksförbund, och Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande, en debattartikel till DN Debatt om gymnasieskolan. Till skillnad från borgarna så visar dessa två fackliga ledare en äkta sympati för de praktiska programmen och deras elever (även om jag måste erkänna att först var jag lite negativt inställd på grund av att de vill skippa målet om att 50 % av en årskull ska före 25 år ha börjat på universitet). De har rätt, precis som borgarna, i att man delvis måste söka orsakerna till varför elever misslyckas på gymnasiet i grundskolan. Det håller jag med om. Problemen börjar sällan på gymnasiet utan har ofta pågått under lång tid i grundskolan. De flesta har förmodligen blivit stämplade som, för att vara helt uppriktig, idioter av skolan och detta har blivit deras självuppfattning. Därför har de inte heller någon motivation för skolan - för varför skall de studera, när det redan har bekräftas att de är idioter från skolan (om stämpling se här och här).

Fjelkner och Lundby-Wedin går vidare med att tala om hur man kan förbättra de praktiska programmen och visar verkligen skillnaden mellan deras och borgarnas gymnasiepolitik (den konkreta ”lösningen” som borgarna gav var ju helt enkelt att ignorera problemet genom att ta bort högskolebehörigheten för de praktiska programmen). De har rätt i att många gånger så får de praktiska programmen stryka på foten både var det gäller resurser och elever. Jag tror att de praktiska programmen kommer att ha en stor betydelse för den svenska ekonomin eftersom de är dessa program som kommer att utbilda stora delar av arbetskraften för industrin – och om vår industri ska vara konkurrenskraftig, så måste den ha en kompetent arbetskraft. Det är därför vi måste ha högkvalitativa praktiska program och de måste också ha ett tillflöde av elever.

Den marknadslogik som Fjelkner och Lundby-Wedin talar om, anser jag existerar fast den kanske ännu inte har slagit igenom helt (förutom möjligtvis i Stockholm). Många friskolor har i och för sig ett eller flera praktiskt program men stora delar av dem som studerar på friskolor gör det i teoretiska program (ca 42 % av eleverna studerar på samhällsvetenskapliga, naturvetenskapliga och tekniska program; lägger man till medieprogrammet och det estetiska programmet får man att 60 % studerar där, motsvarande siffror för kommunala skolan är 48 % respektive 58 %)¹. I statistiken ser vi att för både den kommunala skolan och friskolan så dominerar de teoretiska programmen tillsammans med media och det estetiska programmet. Dock är dominansen inte jättestor. Det är oroande dock om elevtillflödet (vilket jag inte kan hitta någon bra statistik över i ”Beskrivande data om förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg, skola och vuxenutbildning 2005”) skulle sjunka för de praktiska programmen till förmån för de teoretiska programmen samt medieprogrammet och det estetiska programmet. Därför är det viktigt att det finns god information om just programmen och att vi vänder oss bort från en marknadslogik, där den skola eller program som har bäst reklam lockar till sig flera elever samt om man vänder sig bort från dyra, praktiska utbildningar för att istället leda eleverna till trendiga utbildningar (och nej, jag tror inte på den instrumentellt rationelle individen, även känd som the rational man). Denna marknadslogik har i mångt och mycket introducerats i form av friskolorna, även om jag tror att den inte har slagit genom på full front ännu.

Angående att ändra 50 %-målet från 25 år till under ett helt arbetsliv, så tåls det faktiskt att tänka på. Vi måste undersöka hur utvecklingen av akademiska jobb kommer att ske under de närmast åren och vilka behov det kommer att finnas av akademiska studier. Men för tillfället håller jag mig till att av en årskull ska 50 % gå på högskolan före 25 år.

Jag anser att de praktiska programmen måste få uppdaterat undervisningsmaterialet efter det senaste i deras respektive branscher, man måste poängtera att dessa utbildningar ger jobb, man måste ha kompetenta och duktiga lärare samt göra dessa utbildningar så attraktiva som möjligt för företagen och eleverna. Vi måste hålla kvar högskolebehörigheten för dessa elever, för att dessas flexibilitet (dvs. de ska kunna enkelt utbilda om sig för att byta sektor om vi får permanenta arbetslöshetsproblem i deras nuvarande sektor), för att förbättra deras yrkeskompetens samt förbättra deras möjligheter till en karriär. Vi bör också undersöka om de kärnämnen, som ger högskolebehörighet, kan i högre utsträckning anpassas till de branscher som de praktiska programmen sysslar med. Vi ska alltså göra kärnämnena nyttiga i förhållande till branschen (exempelvis att man i engelskan får lära sig engelska fackuttryck).

¹ I den kommunala skolan är specialutformade program medräknade. I friskolan saknas riksinternat och IB. Data från 2004. Beskrivande data om förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg, skola och vuxenutbildning 2005, s. 72 – 75 (i Acrobat s. 74-77)

/Mvh.
Tony K.

Redigerat 7/2 2006:
- Fixade fotnotens länk