Facklig gymnasiepolitik

Den 27 december skrev Metta Fjelkner, Lärarnas riksförbund, och Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande, en debattartikel till DN Debatt om gymnasieskolan. Till skillnad från borgarna så visar dessa två fackliga ledare en äkta sympati för de praktiska programmen och deras elever (även om jag måste erkänna att först var jag lite negativt inställd på grund av att de vill skippa målet om att 50 % av en årskull ska före 25 år ha börjat på universitet). De har rätt, precis som borgarna, i att man delvis måste söka orsakerna till varför elever misslyckas på gymnasiet i grundskolan. Det håller jag med om. Problemen börjar sällan på gymnasiet utan har ofta pågått under lång tid i grundskolan. De flesta har förmodligen blivit stämplade som, för att vara helt uppriktig, idioter av skolan och detta har blivit deras självuppfattning. Därför har de inte heller någon motivation för skolan - för varför skall de studera, när det redan har bekräftas att de är idioter från skolan (om stämpling se här och här).

Fjelkner och Lundby-Wedin går vidare med att tala om hur man kan förbättra de praktiska programmen och visar verkligen skillnaden mellan deras och borgarnas gymnasiepolitik (den konkreta ”lösningen” som borgarna gav var ju helt enkelt att ignorera problemet genom att ta bort högskolebehörigheten för de praktiska programmen). De har rätt i att många gånger så får de praktiska programmen stryka på foten både var det gäller resurser och elever. Jag tror att de praktiska programmen kommer att ha en stor betydelse för den svenska ekonomin eftersom de är dessa program som kommer att utbilda stora delar av arbetskraften för industrin – och om vår industri ska vara konkurrenskraftig, så måste den ha en kompetent arbetskraft. Det är därför vi måste ha högkvalitativa praktiska program och de måste också ha ett tillflöde av elever.

Den marknadslogik som Fjelkner och Lundby-Wedin talar om, anser jag existerar fast den kanske ännu inte har slagit igenom helt (förutom möjligtvis i Stockholm). Många friskolor har i och för sig ett eller flera praktiskt program men stora delar av dem som studerar på friskolor gör det i teoretiska program (ca 42 % av eleverna studerar på samhällsvetenskapliga, naturvetenskapliga och tekniska program; lägger man till medieprogrammet och det estetiska programmet får man att 60 % studerar där, motsvarande siffror för kommunala skolan är 48 % respektive 58 %)¹. I statistiken ser vi att för både den kommunala skolan och friskolan så dominerar de teoretiska programmen tillsammans med media och det estetiska programmet. Dock är dominansen inte jättestor. Det är oroande dock om elevtillflödet (vilket jag inte kan hitta någon bra statistik över i ”Beskrivande data om förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg, skola och vuxenutbildning 2005”) skulle sjunka för de praktiska programmen till förmån för de teoretiska programmen samt medieprogrammet och det estetiska programmet. Därför är det viktigt att det finns god information om just programmen och att vi vänder oss bort från en marknadslogik, där den skola eller program som har bäst reklam lockar till sig flera elever samt om man vänder sig bort från dyra, praktiska utbildningar för att istället leda eleverna till trendiga utbildningar (och nej, jag tror inte på den instrumentellt rationelle individen, även känd som the rational man). Denna marknadslogik har i mångt och mycket introducerats i form av friskolorna, även om jag tror att den inte har slagit genom på full front ännu.

Angående att ändra 50 %-målet från 25 år till under ett helt arbetsliv, så tåls det faktiskt att tänka på. Vi måste undersöka hur utvecklingen av akademiska jobb kommer att ske under de närmast åren och vilka behov det kommer att finnas av akademiska studier. Men för tillfället håller jag mig till att av en årskull ska 50 % gå på högskolan före 25 år.

Jag anser att de praktiska programmen måste få uppdaterat undervisningsmaterialet efter det senaste i deras respektive branscher, man måste poängtera att dessa utbildningar ger jobb, man måste ha kompetenta och duktiga lärare samt göra dessa utbildningar så attraktiva som möjligt för företagen och eleverna. Vi måste hålla kvar högskolebehörigheten för dessa elever, för att dessas flexibilitet (dvs. de ska kunna enkelt utbilda om sig för att byta sektor om vi får permanenta arbetslöshetsproblem i deras nuvarande sektor), för att förbättra deras yrkeskompetens samt förbättra deras möjligheter till en karriär. Vi bör också undersöka om de kärnämnen, som ger högskolebehörighet, kan i högre utsträckning anpassas till de branscher som de praktiska programmen sysslar med. Vi ska alltså göra kärnämnena nyttiga i förhållande till branschen (exempelvis att man i engelskan får lära sig engelska fackuttryck).

¹ I den kommunala skolan är specialutformade program medräknade. I friskolan saknas riksinternat och IB. Data från 2004. Beskrivande data om förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg, skola och vuxenutbildning 2005, s. 72 – 75 (i Acrobat s. 74-77)

/Mvh.
Tony K.

Redigerat 7/2 2006:
- Fixade fotnotens länk