Varför SAP inte bör svänga in på en socialliberal väg

I Socialdemokraternas partiprogram kan följande stycke läsas (A):

Socialdemokratin vill låta dessa demokratins ideal prägla hela samhället och människors inbördes förhållande. Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, utan könssegregation eller etniska klyftor, ett samhälle utan fördomar och diskriminering...¹

Och (B):

Begreppet "klass" beskriver de systematiska skillnader i människors livsvillkor, som skapas av produktionslivet och som påverkar människors hela liv...
Den ekonomiska krisen under 1990-talet medförde att klassklyftorna åter började öka. Ojämlikheterna påverkar alla delar av livet: löne- och arbetsvillkor, hälsotillstånd, barnens utbildning, boendemiljö och tillgång till kultur och fritidsupplevelser...
...Den avgörande skillnaden går mellan dem som disponerar stora kapitaltillgångar och dem som enbart disponerar sin arbetskraft...
²

Samt (C):

Avståndet mellan de marginaliserade grupperna på arbetsmarknaden och de mest privilegierade är stort och växande. Mellan dem finns breda och likaså växande skikt av grupper med säker position i ekonomi och arbetsliv...
Denna utveckling kan beskrivas som en klassmässig tredelning. Den kan innebära risk för det som kallas tvåtredjedelssamhället, det vill säga att den kapitalägande klassen och de gynnade mellanskikten bildar allians mot dem som har svag position på arbetsmarknaden eller helt står utanför.³

Utifrån detta kan man göra tolkningen att socialdemokraterna vill ha ett klasslöst samhälle. Detta sedan:
(1) Socialdemokraterna inte vill ha ett samhälle med över- och underordning.
(2) Socialdemokraterna inte vill ha ett samhälle med klasskillnader.
(3) Socialdemokraterna anser att i begreppet klass ligger systematiska skillnader mellan människor.

Om man anser att klasser alltid innebär skillnader, vilka kommer från produktionslivet, mellan människor (själva begreppet klass definieras ju som skillnader mellan människor) och man vill inte ha ett samhälle med klasskillnader eller över- och underordning, så kan man inte vilja ha ett samhälle med klasser. Socialdemokratin vill således ha ett klasslöst samhälle.

Man kan också göra tolkningen att socialdemokratin anser att klasskillnaderna existerar mellan kapitalet och arbete ("Den avgörande skillnaden går mellan dem som disponerar stora kapitaltillgångar och dem som enbart disponerar sin arbetskraft" ²) och inom arbetet (se C-citatet). Partiprogrammet uttrycker också att partiet är för marknadsekonomi och privat ägande (⁴). Detta är inte nödvändigtvis mot det klasslösa samhället, om skillnaderna mellan kapital och arbete försvinner i fråga om makt och om produktionsresultatet fördelas rättvist (vilket också partiprogrammet uttrycker att produktionsresultatet skall fördelas rättvist ⁵).

Sedan det finns vissa socialliberaler inom partiet, så syftar jag att argumentera för varför socialliberalism inte passar in med dagens partiprograms skrivningar om klass och klassamhället. Inte för att jag vill sparka ut socialliberalerna (de får gärna vara kvar i partiet så länge de stort håller sig till grundvärderingarna i partiprogrammet, för man kan inte hålla med om allting i ett partiprogram, vilket inte jag heller gör). Däremot vill jag inte att partiet går efter den socialliberala vägen (precis som jag antar att socialliberalerna inte vill gå min socialistiska väg).

Den socialliberala lösningen till klassamhället är social mobilitet (dvs. att man ska kunna röra sig uppåt i klasserna). Vissa socialliberaler gör här vulgärtolkningen att klassamhället och klasserna skulle försvinna på grund av den sociala mobiliteten. Detta är givetvis helt fel sedan den sociala mobiliteten bygger på förutsättningen att det finns klasser, för hur skulle man annars kunna förflytta sig uppåt i klasserna. Social mobilitet bygger på ett klassamhälle. Dock är det givetvis en naturlig åtgärd för ett socialdemokratiskt parti som verkar i ett klassamhälle (för då måste man ge arbetarklassen chansen att flytta uppåt hierarkin). Däremot kommer det inte att avskaffa klassamhället.

Dessutom bygger den socialliberala lösningen på att reducerar klassen till individer. Detta är ett kraftigt felsteg, för när man talar om klasser bör man rimligtvis hålla sig till klasser, och inte till individer. Ett klassamhälle existerar så länge som det existerar klasser. Så länge det finns en arbetarklass och kapitalistklass finns (det kapitalistiska) klassamhället. Detta innebär att så länge det finns en position i form av arbetarklass som har ett förhållande till en position i form av kapitalistklass, och detta förhållande innebär att arbetaren säljer sin arbetskraft till kapitalisten, så finns det kapitalistiska klassamhället. Det är relativt egalt vem som innehar dessa positioner och om de exempelvis byter positioner med varandra, utan det viktiga är att positionerna och förhållandet mellan dessa existerar. Se bland annat för vidare resonemang, G.A Cohens "Karl Marx's theory of history - A defence". Detsamma kan överföras på konflikten inom arbetet. En position på arbetsmarknaden, säg stålverksarbetare, har ett förhållande (bland många) till en annan position på arbetsmarknaden, säg doktor, där förhållandet består i att stålverksarbetarens position värderas lägre än doktorns position. Inom arbetet pågår en ständig kamp om att uppvärdera eller åtminstone behålla positionen i hierarkin. För att klassamhället skall fortsätta existera på denna arena, så är det viktiga att positioner och förhållandena på arbetsmarknaden existerar(dvs. hierarkin fortlever).

Social mobilitet förutsätter oftast att arbetarklasspositioner är lägst inom arbetets hierarki, vilket i sig innebär att social mobilitet bygger på att en klass (arbetarklassen, här förstått som samlingen av traditionellt låga positioner på arbetsmarknaden) förtrycks av en annan (medelklassen eller medelskiktet, här förstått som samlingen av de traditionellt medelhöga och höga positionerna på arbetsmarknaden). Detta förtryck sker genom att medelklassen försöker och lyckas delvis hålla arbetarklassen (undantag är ex. byggnadsarbetare) under sig. Social mobilitet blir en del av detta förtryck genom att den vanligtvis skyddar medelklasspositionerna på grund av att den uttrycker att det finns en naturlighet i deras överlägsenhet gentemot arbetarklasspositioner (även om social mobilitet, återigen, är en nödvändig åtgärd för ett socialdemokratiskt och socialistiskt parti i ett klassamhälle).

En lika allvarlig kritik är att social mobilitet vanligtvis undviker klasskillnaderna mellan kapital och arbete. Social mobilitet som lösning missar därmed den stora klassmotsättningen i samhället och utgör överhuvudtaget inte ens en lindring för de klasser som drabbas av klassamhället. Att kapital och arbete är den principiella klassuppdelningen är enkelt att förstå sedan arbetet står i ett direkt förhållande och underordning gentemot kapitalet, medan det påverkas indirekt av att varje arbete befinner sig i en hierarki, vilket gör att arbetet värderas olika och även att människor definieras (till viss del) utifrån deras arbetsposition.

Med detta sagt, så anser jag att Socialdemokraterna inte bör förlita sig på social mobilitet som enda åtgärden mot klassamhället, vilket SAP önskar avskaffa, utan bör utveckla fler åtgärder.

¹ SAP:s Partiprogram, s. 1 (s. 3 i Acrobat, OBS. Länk till pdf-dokument)
² SAP:s Partiprogram, s. 6 (s. 6 i Acrobat, OBS. Länk till pdf-dokument)
³ SAP:s Partiprogram, s. 7 (s. 6 i Acrobat, OBS. Länk till pdf-dokument)
⁴ SAP:s Partiprogram, s. 19 (s. 12 i Acrobat, OBS. Länk till pdf-dokument)
⁵ SAP:s Partiprogram, s. 19 (s. 12 i Acrobat, OBS. Länk till pdf-dokument)